"Bra! Då sätter vi igång.

Kvack, Lambada och Johansson! Ni tar med er två av automaterna och börjar bygga barrikader, fångstgropar och hinder av alla slag!

Berthold och Fritz, ni börjar instruera automaterna i gevärs- och pistolhantering.

Danzel och Ruben tar hand om brandbomberna och andra projektilvapen. Jag skall se till att ni får flaskor och brännbara vätskor och annat så det räcker.

Alla Biörnehuus resurser står till ert förfogande.

Frågor? Annars sätter vi igång!"

Grevinnan ger några ögonblick för frågor. Sedan kommer hon att dra sig tillbaka för att förbereda sig. Två automater kommer att följa med Berthold och Fritz, ett tiotal hämtar gevär och inställer sig tillsammans med Berthold och Fritz.

MED 03 kommer att plåstra om Fritz och Danzel.

Gårdån ställer sig i en stram givakt innan han skyndar iväg till sin kanon tillsammans med ett par automater. Lake rusar iväg för att samla ihop folk i bygden, även han i sällskap av en storvuxen automat.


OOC: Sådär! Ni får fria händer att spela lite fritt kring förberedelserna inför den stundande striden.
This message was last edited by the GM at 19:00, Mon 11 Feb 2008.

Berthold känner plötsligt hur rädslan griper tag i honom. Ansvaret han har fått växer lavinartat under några sekunder innan han med några djupa andetag sliter han sig ur dess grepp och tar med ett bestämt grepp ner sitt gevär från ryggen.

Han möter automaternas blickar och känner en viss tacksamhet för att han haft tid att vänja sig vid Johanssons ögon innan han kom hit. Han lyfter upp geväret som hans far hade gjort inför honom flera år tidigare.
Det här är ett gevär av modell .45 Skarprättare.
De visste säkert om det men det var ju alltid en start.
Jag, Berthold, och min kollega, Fritz, kommer nu att förevisa er användandet av detta vapen.
Han låter handen svepa ut mot Fritz.

Johansson föreslår att det kanske är bäst att herrskapet inspekterar de omkringliggande markerna innan man börjar bygga. Var kan marodörerna tänkas komma ifrån? Johansson har också fått en idé till vad han vill kalla en spikmatta. Eftersom marodörerna troligtvis kommer att komma rullande i sina marodörfordon med däck av forntida rubber, så om man använder grov spik som man på något sätt fäster i någon slags matta så kan man lägga ut dessa på lämpliga ställen helst om det vore möjligt runt omkring hela Biörnehuus.

Ja! Ja!
Lambada verkar plötsligt tycka att det här är väldigt skoj och skuttar runt Björnehuus och undersöker marken för att hitta lämpliga platser att sätta ut diverse fällor och sånadära spikmattor. Vid någon lunchpaus frågar han björninnan om det finns färdiga fällor tillgängliga, tex rubbitsaxar.

Automaterna lyssnar uppmärksamt (om nu detta är möjligt att utläsa från en stel maskin) på vad Berthold har att förevisa angående gevärshanteringen. De börjar stelt greppa de Skarprättarvapen som de hämtat i vapenförrådet och lyder blint Bertholds instruktioner.

Johanssons förslag med spikmattor blir snabbt uppskattat. Grevinnan meddelar att Biörnehuus har gott om spik. Problemet är bara vad de skall fästas i. På vinden finns säkerligen en massa gamla mattor och dylikt. Eller kanske plankor fungerar bättre?

"Rubbitsaxar? Vet du inte att sådana är olagliga i Pyrisamfundet" säger Grevinnan. Hon tillägger med ett snett leende att "Sådan tur att vi inte befinner oss i Pyrisamfundet då... Vi har nog några nere i källaren. Jag skall se till att de plockas fram!"
This message was last edited by the GM at 20:39, Thu 14 Feb 2008.

Vid frågan om mattor eller plankor ska användas så blir Johansson osäker, men säger sonika: "Vi får helt enkelt pröva oss fram. Vi vill ju att spikarna ska ligga stadigt på marken. Kanske fungera tunga plankor bättre än mattor. Vi får helt enkelt använda kunskaparnas gyllene princip. Det räcker inte bara med att tänka man måste experimentera också!"

Kvack följer inte med de andra ut på fälten direkt. I stället tittar han uppåt.

Han tittar på Biörnehuus tinnar och torn och ser ut det största. Han tar vant några skutt. Upp på taket, till nästa, upp på ett torn, upp i topp. Där balanserar han i vinden (så som han har sett bilder på hjältetuppar göra under alla tider)

Där spejar han över fälten kring Biörnehuus.

Varande en fridens man föredrar Kvack en så oblodig lösning som möjligt. Så, att vingklippa marodörerna ansser han vara den optimala lösningen. Så, hur förstör man en marodörs näbbar och klor? Hur skadar man hans beväpning?

Det finns en gemensam nämnare, som gör att såväl ammuniton, eld och till och med forntida motorer inte tål. Nämligen vatten. Och ännu värre än vatten torde lera vara. Han ser ut var björnhonas bevattningsanläggning är belägen, och han ser också ut en bra plats att börja bevattna maximalt mycket. I ett sånt här läge kan till och med en tillfällig omdirigering av en å vara på sin plats. Gärna naturliga gropar som kan förbättras ytterligare lite djupare. Han försöker också se hur vatten torde rinna för att väta ett så stort område som möjligt med sankmark. Han tänker också att det krävs mycket för att förstöra så mycket körbar mark som möjligt, men ändå spara Biörnehuus dyra odlingar.

Ser han trånga passager noterar han dessa i sitt tupphuvud, då de är utmärkta att bygga barrikader på. En förstörd bil eller två stoppar enkelt de efterföljande.

Vatten är också nyttigt för anfallsplatser där fienden skall öva framryckning till fots. Halka och smutsiga vapen kan stoppa mycket effektivt.

Dessutom så finns det en guldgruva av fordon och vapen för Kvack att bringa tillbaka till Hindenburg när striden är över och marodörerna flytt.

Kvack drömmer sig bort till så mycket ära och berömmelse att han knappt kan fatta det. Han vinglar till och hoppar ner till de andra, för att förklara sina planer och få arbetare till projektet.

"Så här har jag tänkt...", säger han och börjar berätta sina vattenplaner för de församlade.

Medan läkar robot plåstra om honom och Fritz, tog Danzel en stort klunk av tokjos. Sen frågade han MED 03.
"Hur snabbt kan vi blir bättre igen? Jag vill blir tillräcktligt frisk nog att kunna spöa dyngan av marodörer."

"Mycket intressant..." påpekar Johansson angående doktor Kvacks förslag. "Fråga är hur mycket tid vi har på oss. Vad säger grevinnan om detta? Går det illa så får inte herrskapet i Hindenburg åtnjuta någon Bästing om vårt lilla projekt förstör skörden."

Berthold låter automaterna öva att ladda om och sikta en god stund innan han kollar hur stor tillgången är på ammunition. Medan han gör det skickar han iväg några av automaterna för att hämta trasiga föremål i storlek av ett huvud eller lite större.

Väl inne hör han på dr Kvacks planer.
Skulle nog fungera. Men risken är att det skulle ta lång tid att verkställa allt. Men om vi kan få dem att köra i smala korridorer så har vi en stor fördel. Det är alltid lättare att träffa något som kommer nästan rakt mot dig utan att svänga fram och tillbaka. Dessutom såg jag att vi har en stor kanon på vår sida. Och det verkar som om den bemannas av kompetent personal.

Johansson slås plötsligt av en tanke. "Hur bra brinner egentligen Biörnstjärnas Bästing tror ni? Skulle man kunna göra några brandbomber kanske?"

Grevinnan begrundar Kvacks idéer. "Bra! Mycket bra! Det är klart att det kommer att göra illa åt druvkloten, men det kan inte hjälpas. Inget får sparas i kampen mod marodörerna!"

Två automater utav de som undervisas av Berthold och Fritz avdelas till att hjälpa till i detta arbete. När Lake anländer med folk från bygderna skall dessa hjälpa till i arbetet lovar hon.

Arbetet kan sättas igång tämligen snabbt. Som både Berthold och Johansson påpekat är tiden förmodligen knapp.

De automater som undervisas i vapenhantering gör vissa framsteg. De är inga mästerskyttar än, men de klarar i alla fall av att hantera vapnen någorlunda väl och siktar inte alltför illa.

Plötsligt hörs en kraftig smäll. Ni hoppar alla till, men inser snabbt att det är Löjtnant Gårdån som skjuter in sin kanon.

Vid smällen håller nästan Kvack på att smutsa ner sina stjärtfjädrar.

Nöjd med att ha väckt grevinnans gillande, går han bort till Gårdån med kanonen.

"En förfärlig kraft i den här kanonen. Är den av äkta skarprättarmått, eller är det en egen konstruktion?"

Vapen har ju aldrig varit något som Kvack varit intresserad av, men med ett svar kan han få reda på om den kan vara det som avgör till deras fördel.

"Sikta in kanonen på tungan där. Det är det smalaste partiet och skjut sedan in dig på den tredje bilen eller så, så får vi en fin barrikad!"

Han visar också sitt gillande till spikmattorna, även om risken är att de förstör en del av kapitalet i fordonen. Men de är väl möjliga att laga ändå.

Han koncentrerar sig på att få grävt gropar och rännilar för att få vattnet dit han vill. Så fort som möjligt ser han till att få vattnet att rinna. Det gäller att få marken där fordonen skall kunna ta sig fram riktigt vattensjukt. Annars kan fordonen lätt klättra över deras hinder. De är ju tillverkade för sådana enkla hinder. Riktig lera bör dock sätta stopp för dem effektivt.

Berthold återgår till de tilldelade automaterna. Sedan börjar han fundera på hur de ska posteras. Han tittar upp mot toppen på tornet där han anade de Kvack tidigare.
Om man kan få upp en person där med en kikare så skulle man kunna se marodörerna långt i förväg. Det skulle ge en stor fördel.

Även om Johansson inte riktigt ser det att tillhöra sina uppgifter att göra simplare grovarbete, så hjälper han till och har stor nytta av sin otroliga förmåga att bryta och bända och bära. Den slitna ulkullskostymen som han bär är nu både lortig och riven på sina ställen och Johansson får tillbringa stora delar av sin lediga tid om nätterna att sy och tvätta. Han tvättar även de andras paltor om de detta tillåter. Automaten har lärt sig att vissa av de köttsliga inte riktigt tycker om vatten och tycker illa om att man tvättar deras klädpersedlar.

Arbetet fortgår under dagen. Tiden springer iväg ovanligt fort. Undrar när anfallet äger rum? Kommer tiden att räcka? Hur som helst gör ni framsteg även om det kunde ha gått snabbare.

Diverse hinder har byggts. Marken har gjorts lerig och vattensjuk. Automater har tränats i vapenhantering etc.

Framåt kvällen ropas ni in till huvudbyggnaden där ett nytt Åhlagille har förberetts. Trots hot om anfall etc. skall inget hindra det dagliga livet på Biörnehuus.

Mat och dryck står smakfullt och överdådigt uppradat i den stora matsalen. Grevinnan visar er till bords.

"Ta för er av maten. Man kan inte strida på tom mage! Nu vill jag veta hur långt vi kommit i förberedelserna."

Berthold ser till att tvätta av sig det värsta när kallelsen till middag kommer. Ändå känner han sig tämligen smutsig när han sätter sig ner vid det överdådiga bordet vars innehåll han inte alltid är helt säker på.
Era automater gör framsteg med gevären. De är inga mästerskyttar men om de placeras väl kan de göra stor skada.
Han smakar försiktigt på maten och finner det mesta till hans gillande.

Kvack blir förtvivlad när kallelsen om mat kommer. Han får ju inte ens en timmes förvarning!

Han förstås mycket väl varför in inte är dikesgrävare i Karle. Lera fastnar verkligen i fjädrarna.

Efter en sk snabb putsning sitter han vid bordet.och åter. Han tar alla chanser att tvätta sig med servett och vatten.

Jo vattnet sköljer som det ska nu. Ju längre vattnet får arbeta desto bättre. Just nu är det mest slirigt men i morgon kommer det att vara som en gungfly i Möken.

"Möken? Har herr doktorn besökt denna sägenomspunna zon?" frågar Johansson, glad att få öva sina konversationsfärdigheter.

Kvack skakar lätt på huvudet. Han tuggar ur innan han talar.

"Inte alls, Johansson. Det vill jag inte alls påskina. Få saker som har skrivits om densamma har dock undgått mina ögon"

"Eller jo, till och med det. Det är några böcker jag ännu inte har fått chansen att läsa. Tveklöst är dock att gungflyn är något som inte alls är ovanligt i vissa områden i Möken. Inte heller i Musközonen faktiskt. Men där kolkmalar bevistar Muskös marker, finns det många andra kreatur som utnyttjar sänkorna i Möken, även om flera sänkor klarar av att ta livet av oförsiktiga UTAN hjälp av endera best. Hur Mozonens lerpölar ser ut har jag inte hört dokumenteras, men de finns säkert där."

"I vilket fall som helst var det jag berättade helt enkelt en liknelse om hur lerigt och farligt våra hål kunde te sig. Men om någon fastnar får vi vara våra egna kolkmalar. Eller Åhlar för den delen"

Kvack kluckar förnöjt efter att ha förtydligat sin liknelse med ett lokalt förankrat kreatur.

Grevinnan tar sig en rejäl klunk av svartvinet, och lägger upp en stadig portion Åhl på sin tallrik, vilken är i det närmaste att betrakta som ett fat. Den portionen skulle kunna utfordra ett mindre kompani, men så har hon en massiv kroppshydda också!

Gårdån berättar att kanonen är i topptrim, den är putsad och smörjad, laddningsrutinen flyter felfritt och han har skjutit in den. "När marodörerna kommer körande skall de få sig en överraskning de sent skall glömma. De skall få veta hur det Pyriska artelleriet känns att stå inför" mässar han stolt men mycket korrekt och stramt.

Grevinnan nickar förstående och gillande till att allt arbete fortgår tillfredsställande.

Dr Kvack låter maten tysta näbb. Förtjust pickar han i sig försvarliga mängder med gula söteklimpar. Fästa som de fortfarande är på sin kolv. Till dem smetar han in rejält med ister på fjolårets bästa nötter. För att toppa det hela tar han en bit Åhl för sältan.

Han höjer sedan sin bägare.

"Låt oss lära marodörerna hur man tar emot objudna gäster på Pyriskt vis! För Pyri!"
This message was last edited by the player at 06:44, Tue 26 Feb 2008.

Berthold har precis greppat sin bägare för att smaka på drycken när dr Kvack utbringar sitt skål. Han tittar snabbt på hur de andra gör och lyfter sedan sin bägare.
För Pyri.

"För Pyri och Biörnehuus!" tillägger Johansson.