Kvack trampar med vad som börjar bli vana förarfötter på vråålåkets farttrampa. Hjulen skriker och ett rökmoln sprids när fordonet börjar rulla ut från byn. Bollja tar fart och följer. En sista blick kastas över axeln mot dem som stannar kvar...
This message was last edited by the GM at 19:45, Thu 10 Sept 2009.

Bollja travar på med sin lätta nu fullastade sulky och har inga problem att följa Doktorns långsamma rykande vrålåk.

Bollja känner sig efter en stund lite ensam där bakom vrålåket, han tar ut stegen lite så han smidigt kan glida upp bredvid fordonet. Bollja slänger en blick för att se om Yulia och de andra ha det bra där inne.

När Dr.Kvack drar gasen i botten får Yulia en grön nyans över hela ansiktet och ser ut att må riktigt dåligt.

När Kvacks åk har kommit igång i marschfart lägger han vant sin fjäderprydda arm på dörren och tittar överlägset på sina passagerare.

"Hon går bra, gamla Bettan.", säger han när han klappar på dörren.

Brölandet från huven är ändå lite tröttsamt för känsliga tuppöron, så han funderar på om han inte borde kunna få lite musik som kan överrösta motorn. Å andra sidan bestämmer han sig för att strunta i det. Säkrare att styra rakt än att få ljud och krocka.

När Bollja kommer upp jämsides blir han frestad att gasa mer, men i stället stämmer han upp med en modern sång från forna tider.

"Jag är en gammal fiskargubbe, sitter och lagar nät."

"Jag har sån reumatism i ryggen och ont i ena knät..."

Tänk den som ändå hade lite reumatism, tänker Kvack drömmande...

Johansson drar plötsligt till minnes en gammal forntida sång, som han stämmer upp i utan att egentligen ha någon vidare sångröst.

"riding on the highway... BORN TO BE WILD!"

Färden känns lätt och riktigt roande. Dr Kvack och Johanssons sångstämmor stiger mot skyarna. Det är inte samma sång de båda sjunger, men ändock låter det mäkta imponerande!

Inga rubbitar, levergökar eller motormarodörer visar sina fula trynen. Om de blir avskräckta av sångstämmorna eller om de enbart lyser med naturlig frånvaro låter sig vara osagt...

Det här är ju riktigt trevligt tänker Bollja när han hör den vackra sången ljuda över fälten. Nog ska jag också ta att stämma upp med den gamla vaggvisan jag fick höra som barn.

"Papa don't preach, I'm in trouble deep, Papa don't preach, I've been losing sleep, mmm lalalaaa."

Bollja har aldrig fattat texten men vacker är den tyckar han..

Färden tillbaka mot Pirit känns lättare än färden dit. Kanske beror det på att det går något snabbare än färden dit, kanske beror det på den muntra stämningen i fordonen.

Några timmar kommer ni dock in i mer bebygda marker och snart skymtar ni Pirit framför er.

"Pirit" Säger Bollja och pekar när han ser stadens byggnader på avstånd. Han tar sats med sin sulky och gör en fin omkörning av Doktorns rykande vråålåk.

"Nu är vi snart i Pirit mina vänner. Hoppas rammakaren är hemma.."

Kvack har inga problem med att Bollja springer i förväg. Åtminstone utåt sett. En förlöpare har alltid funnits för att förbereda när det kommer stora män...

Eller tuppar, tänker Kvack.

"Är det rammakaren vi skall börja med, så tror jag att jag vet var han finns, men först tror jag att jag skall ställa åket borta hos Översten"

Kvack styr sitt åk till ett säkert ställe, sedan försöker han minnas vägen till rammakaren.

"Låter som en vettig idé. Hos den gode översten är fornåket tryggt. Kanske någon i hans personal kanske kan ge fordonet lite service?" Johansson drar sig till minnes att översten handlar med forntida saker och han och hans mannar vet nog både det ena och det andra om fornfynd.

Vråålåket parkeras hos Översten och några korta ord växlas med honom innan ni skyndar vidare. Efter lite överläggande kan Dr Kvack meddela att han vill minnas att rammakaren Julius Ghaffel skall hålla till i en källarlokal i stadsdelen Gamla Poirot.

Gamla Poirot...

Visst finns det historier om gamla Poirot, men frågan är om inte industrierna och allt arbete kan bringa mer välstånd till folket i Pirit än det var förr. Å andra sidan så är det oftast de rika som blir rikare. Kvack går i tankar, men ser ändå till att de kommer på plats.

Han vandrar mot gamla Poirot och frågar sig fram för att komma till rammakaren.

Först möts Dr Kvack av ruskade huvuden vid sina förfrågningar. Till slut är det dock en gammal gumma som kan peka ut riktningen till rammakeriet. Det ligger beläget i en oansenlig källarlokal i ett gammalt och vackert hus.

Kvack leder sitt anhang till det gamla huset.

Trevligt, tänker han. Sedan går han ner till källaren och knackar artigt på dörren.

Dörren öppnas av en tanig figur i femtonårsåldern. Han tittar på er med frågande min. Inifrån lokalen hörs en raspig röst som ropar. "Vem är det?"

Bollja ställer sig bakom Dr Kvack, nyfiket tittar han fram för att förhoppningsvis få en glimt av rammmakaren. Bollja förvänta sig att Dr kvack ska ta till orda men han tycks ha fått tunghäfta.

Bollja försöker hjälpa Doktorn på traven.

"Det är Doktorn"

Kvack blir bara lite lätt irriterad på Bollja som sträcker fram sin långa hals.

"Doktor Kvack. Är Mäster Rammakare inne?"

Han plirar in för att se om han kan se hantverkaren.

Yulia går lite blygt och ställer sig bakom Bolja och lyssnar på konversationen.

Pojken tar ett litet kliv åt sidan och visar med en artig och yvig gest att det är fritt fram att gå in. "Mäster Ghaffel tar emot här inne!"

Därinne sitter en mycket gammal, skrynklig och smal man. Hans huvud pryds av ett grått, burrigt hårsvall och ögonen göms bakom ett par glasögon med glas som flaskbottnar. Han övervakar två andra ynglingars idoga arbete med att flisa för flisa karva ut sinnrika mönster i det som förmodligen skall bli en vacker ram till något av Pirits mer välbeställda hem. När ni kommer in i den trånga källarlokalen tittar han upp med frågande och överlägsen min.
This message was last edited by the GM at 17:31, Thu 08 Oct 2009.