"Nu ska vi inte reta veklingen! Förresten, Friheternas, kan ni berätta mer om er bygd kanske? Förresten, kan man få lite påfyllning i deras muggar?"

Fortsätter Tallen medan han själv sveper sin mugg med vatten.

Cecilia sitter och iaktar personerna och deras samtal.

Berthold tar en tur längs kajen för att se sig om lite till innan han återvänder och lyssnar på samtalen.

Ynglingarna skrattar redigt och rejält åt Tallens kommentar. Att fylla på muggarna går alldeles utmärkt! När det gäller Frihetens Slätter har de mycket att berätta. Det mesta går att sammanfatta med stenhårt, livsfarligt och enbart en plats för riktiga karlar! De pratar bullrigt i mun på varandra. Deras bonniga dialekt gör det emellanåt svårt att begripa vad de säger.

Efter att bekantat sig med dem och, utan att berätta särskilt mycket mer än att han växt upp i Hidenburg, blivit familjära med dem så försöker han försiktigt få tillgång till kartan:

"Förresten, på tal om kartor, ni verkar lite fundersamma om den där; kan jag kanske hjälpa till?"

Cecilia beställer ett stop ölmust. hon sitter sedan tyst och iaktar.

Berthold vänder sig mot Moro Karp.
Inget spännande direkt. Vi har en automat som är rejält skadad. Det sägs att Spartacus är den bäste i detta området.

De tre männen blir mycket misstänksamma när Tallen börjar fråga om att hjälpa till med kartan.

"Kommer inte på fråga! Den här har vi betalt dyrt för" mullrar Lukas på sin grova rotvälska.

Moro Karp blir än mer intresserad när Berthold börjar berätta om automaten och jakten på Spartacus Blanc.

"Så det säger du! Ja automater är ju alltid intressant och kan ge upphov till många artiklar. Minsann minsann! Kan man få ta en titt på underverket kanske så kan jag se om det är något som är intressant att skriva om?"

Samtidigt börjar de annars så rätt så beskedliga Alaxander och Steve Stiv fyllna till efter maten. Steve Stiv har gråtit en stund när han ställer sig upp och börjar sjunga. Det är en kraftfull stämma som mässar ut en mäktig visa, något som låter som något från operan i självaste Hindenburg. Hans kompis räven Alaxander tröstar honom broderligt.

"Den trasiga automaten är fortfarande kvar i Pirit. Om automater är intressanta så ställer jag upp på en intervju under förutsättning att herrskapet kan avvara mina tjänster för den tid som krävs"

"Inte? Okej. Det är bra att ni står på er; kom ihåg mitt erbjudande."

Säger Tallen, inte stött alls, och tar adjö av gänget. Istället går han till de andra.

Moro Karp verkar besviken över Johanssons svar, men ställer pliktskyldigt några frågor som han plitar ner i en anteckningsbok. De tre ynglingarna tittar misstänksamt efter Tallen när han lämnar bordet.

Dagen förflyter och snart är det kväll. Ni får två rum att dela på och installerar er. Det blir såklart gott att få vila ut efter den långa färden.

Mitt i natten ljuder larm och oväsen. Ni rusar upp och får se att en brand brutit ut inne i restaurangen. Paret Klammer gör sitt bästa för att släcka, men mer hjälp verkar behövas. Övriga på Näckrosen verkar också ha vaknat till liv,

Tallen rusar ut och letar intensivt efter en spann varpå han hugger i med släckningen av stationen - utan den klarar de nog inte sig allt för länge trots allt tänker han.

Berthold kollar deras eget skepp och sedan resten av hamnen med geväret i handen. En eldsvåda är en god distraktion.

Cecilia går ut och ser på medans huset brinner ned. Det kan vara farligt att riskera att bli bränd i huset.

Johansson hjälper också till med släckningsarbetet, en brand kan ju vara farlig för herrskapet.

Situationen är smått kaotisk. Paret Klammer kämpar för fulla muggar med att få branden, som uppenbart verkar ha brutit ut på åtminstone tre ställen, under kontroll. Ni kommer till välkommen undsättning. I samma veva kommer Leffe, Lukas och Laban också springande i bara nattsärkarna och snart pågår langning av vattenspannar för fullt.

Efter en liten stund är branden släckt. Moro Karp kommer nyvaken till platsen med anteckningsblock i högsta hugg och samtidigt Alaxander och Steve Stiv. De börjar så gott det går hjälpa till att röja upp i eländet. Sist dyker Kalfaktor Primus upp, oklanderligt klädd som vanligt. Den enda som inte syns till är Konstance Klot, förmodligen däckad av sina droger.

Restaurangdelen är brandskadad men byggnaden står upp och skall nog gå att reparera. Paret Klammer tackar alla inblandade och lovar att bjuda alla på något som tack under morgondagen.

Tallen mumlar något ohörligt till svar samtidigt som han går in och lägger sig igen. Strax efter somnar han in som han inte hade vaknat alls.

Berthold inspekterar skadorna. Det är uppenbart att han misstänker något. Han mumlar för sig själv och de som råkar vara nära.
En eldsvåda... ok. Tre stycken samtidigt... knappast. Någon måste ha tänt på. Varför?

Ni återvänder till era rum efter uppståndelsen. Ni undrar om ni kommer att kunna sova efter detta, speciellt om någon eller några av er misstänker något fuffens bakom eldsvådan.

Nästa chock skall dock inte vänta på sig. När ni återvänder till era rum visar det sig att någon tagit chansen att göra någon form av intrång där. Era packningar har hastigt gåtts igenom. Saker, kläder och annat ligger utspritt över golv, sängar och möbler.

"Mök!"

Utbrister Cecilia då hon röjer genom allt igen letandes efter hennes saxofon och henns notsamling.

"De måste vara här någonstans, om de har stulit mina fornnoter då mökans skall de få se nör Hel bryter ut!"

"Hmm... vem det än var som sökte igenom våra tillhörigheter, så kan man ju anta att det är någon som stannar på stationen. Konstance Klot syntes inte till? Var det någon annan som var frånvarande?"

Tallen suckar varpå han går och lägger sig. Han ids inte göra något nu, mörk och eländigt relaterat med eld - skulle den följande dagen ens kunna bli bra efter det här?

Berthold ser sig omkring.
Här har vi antagligen varför.
Han kollar utanför fönstret innan han lågt frågar.
Var la vi automathuvudet?.

Cecilia svarar lika högt och frustrerat som förut
"Jag bryr mig inte en piss om de där mökans plåt huvudet. Var är mina papper!?"

"Jag minns inte riktigt, herr Berthold. Jag ansåg inte att huvudets exakta läge var nyttig information. Trodde inte att det fanns någon stöldrisk." Även om Johanssons talmanick saknar förmåga att uttrycka känslor så råder det inget tvivel om att automaten är uppriktigt ledsen för detta.

Johansson börjar sedan hjälpa Berthold med att leta efter huvudet.