Hur i hela Möken hamnade jag här? Tanken snurrar runt gång på gång i huvudet. Instängd i en mörk dykarklocka, på väg ner mot botten av Vättaträsket, på väg ner till en uråldrig plåtkonstruktion där ingen vet vad som väntar.

Det är där han skall finnas, målet för er jakt: Spartacus Blanc!

Stanken från det sjuka vattnet är stundtals kväljande. Det enda som hörs är de andras andetag i kolmörkret.

Efter branden på Näckrosen hände allt så snabbt. Ert rum var genomsökt och ni inledde en klappjakt på förövaren. Ni genomförde snabbt improviserade förhör med alla ni stötte på, men ingen påstod sig veta något. Leffe, Lukas och Laban visste inget. Alaxander och Steve Stiv visste inget. Drogmakerskan Konstance Klot var väck som vanligt, nerdrogad. Journalisten Moro Karp visade sig dock snart vara försvunnen. Hade han haft något med detta att göra? Troligen...

I samma veva dök ytterligare en figur upp på Näckrosen, en muterad stenbock vid namn Shamus Pelk som också började fråga runt om Spartacus Blanc. Hon påstod sig ha meddelande till Spartacus från Taormina, något som i era öron naturligtvis lät befängt med tanke på att ni nyss träffat Taormina och hade i färskt minne allt som hänt. Snart hade hon snyftande erkänt att hon var tvingad dit. Tvingad dit av ingen mindre än den fruktade general Samael Kloo. Spartacus skulle dödas och om det fanns en robotskalle i närheten skulle den förstöras. Allt med löfte om ond bråd död för fröken Pelks skull om uppdraget inte fullföljdes till belåtenhet för Vita Kårens höga herre.

Roboten och dess skalle skall återigen visa sig vara föremål för farliga intressen och ni beslöt att hålla den än närmare er och under än bättre kontroll.

Ställda inför allt detta beslöt paret Klammer att berätta för er vad de visste. De kände naturligtvis Spartacus väl och visste var han höll till, i närheten av en av reptilstammarna ute i träsket i någon form av plåthistoria på träskets botten. Alaxander och Steve Stiv engagerades då de var i besittning av en dykarklocka.

Och nu är ni där ni är, sakta på väg ner mot träskets sjuka botten...

"Det är sannerligen mycket som har hänt" konstaterade automaten Johansson i sina tankar. Skallen var borta, men vad värre var Spartacus Blanc var i fara! Det var mycket troligt att vem det än var som hade skallen i sin ägo, troligtvis också var densamme. Hade general Kloo fått tag i den? Då var skallen troligen förstörd.
"Jag undrar varför skallen är så intressant" tänkte automaten högt, emedan de fortsatte ner i träskets vatten.

"Automater som ni brukar väl vara värda mycket med krediter?""
Svarade Cecilia på plåtburkens fråga. Hon var väldigt nervös över denna situation hon befinner sig i. tänk om det går hål på dykarklockan.

"Automater som är i någorlunda gott skick. Förstörda automatskallar får man inga krediter för, om man bortser från priset på fornskrot."

"Säkert en massa saker." Konstaterar Tallen medan han står och fingrar på sina gröna, barrliknande dreads. Han tänker ett slag och tillägger sen nästan muntert. "Tur att mutanter flyter, sett flera flyta runt på ytan, då behöver ni inte oroa oss för att inte komma upp igen."

Skallen är inte värd så mycket i sig. Det är kunskapen den innehåller som är viktig. Jag misstänker att i stort alla mäktiga individer skulle döda för att komma över den.
Nej! jag vet inte vilken kunskapen är. Bara att många är beredda att döda för att få den. Antagligen därför så många söker efter Spartacus Blanc eftersom han ska kunna finna kunskapen.

Berthold sjunker tillbaka i funderingar runt vad stammens shaman hade sagt honom före avresan.

Klonk!

Med en metallisk duns slår dykarklockan emot något hårt. Den kränger till något av smällen och vatten sipprar in underifrån, dock inte så mycket. Den som sträcker sig ner känner att ni slagit emot en tämligen stor metallkupol. Kan det vara boningen där Spartacus skall hålla till?

Dr Kvack, som för tillfället önskar att han fötts med fjäll i stället för fjädrar hoppar till en aning vid grundstötningen och vrålar plötsligt:

KUCKELI-KUCKELI-KUCKELI-KUUUU!!!

Allt ljud samlas och förstärks i klockan så efter någon sekund stelnar han till och sätter sig på sin färggranna rumpa, stänger ögonlocken och stoppar ut sin tunga genom näbben på vänstersidan.

"Herr doktor! Herr doktor!" Johansson försöker skaka liv i den avsvimmade tuppen.

Cecilia assisterar automaten i att försöka få liv i tuppen.

Berthold tar långsamt ut fingrarna ur öronen.

Jösses. Han verkar lite spänd.

Jaha, hur styr man den här saken? Eller måste vi simma?

Han ryser vid tanken att simma här nere i mörkret. Händerna får söka sig fram för att undersöka vad de hittat.
This message was last edited by the player at 12:09, Thu 22 Sept 2011.

"Spänd var ordet, men han reder sig nog, verkar mer avslappnad nu."

Tallen blänger lite snett på tuppen, inte egentligen för att han var vred på honom men att vara så här långt från solen gjorde honom smått frustrerad. Dessutom kom han just på ett problem; den stam han tillhört innan människorna kom och brände dem hade varit ett sjöflytande folk - lapat sol och sugit upp mineraler från det tjocka vattnet hade varit hela deras liv i mannaminne.

"Jag tror vi simmar, kan någon se efter en tung sten på bottnen så att jag inte flyter upp igen?"

"Jaha i plurret blir de"
Med dessa ord hoppar ceclia i vattnet. Hon tar ett djupt andetag och dyker sedan för att leta efter ingången till metallkupolen.

Kvack vaknar upp, halvt täckt av det dyiga vattnet efter att hans röda ben givit vika.

"AAAAAARGH!!"

Bekymrat tittar han på sin tidigare så ståtliga fjäderdräkt och inser att det kommer att krävas många timmars rengöring när han väl kommer till ytan igen.

Han är inte alls sugen på att försöka plaska sig ut från det relativa skyddet i klockan.

"Eh, jag tänkte bara få reda på lite hur det ser ut utanför, i vattnet."

I stället för att ta i så mycket som tidigare, undslipper han sig istället ett "Ping!"

Berthold tar en koll på sin utrustning så att bara det som verkligen tål en simtur tas med. Han avvaktar en kort stund för att se om Dr Kvack har något att tillägga innan han dyker ner i vattnet.

De som plaskar ner i vattnet kan undersöka kupolen. Metallytan är helt slät. Ni befinner er strax intill kupolens topp. Precis på toppen känner man ett rattliknande föremål med en diameter på ca en halvmeter.
This message was last edited by the GM at 17:03, Tue 27 Sept 2011.

Cecilia börjar ratta på ratten. Då hon känner att hon inte har mycket luft kvar.

Kvack bligar ut i träskvattnet med ett av sina stora ögon. Det borde ju vara lätt att öppna locket eftersom det här uppenbarligen är sättet man brukar ta sig ner till kupolen. Han tänker dock inte själv hoppa ner i vattnet förrän han är absolut tvungen till det. Om det var menat att tuppar skulle vara under vatten skulle han fötts med vattentäta fjädrar...

Nu har han kraftiga röda ben i stället...

"Kvackis, kan inte du fixa en sten så att jag inte flyter?"

Försöker Tallen igen, hoppandes på bättre tur denna gång. Dyka var inte hans grej.

"Eh, då måste jag ju gå ut i vattnet. Vi kollar med Not när hon kommer tillbaka"

Cecilia tar i allt vad hon har.
Den skall öppna på sig! Annars måste hon simma in i klcoakn igen för att få lite luft.

Berthold undrar stilla vad han kan göra. Styrka är ju inte hans sak. Men kanske han kan hjälpa? Han trevar sig snabbt fram och försöker hjälpa Cecilia.

Johansson som har varit mer bekymrad av hur den käre herr doktorn har klarat sig går ut i vattnet för att vara behjälplig. Kanske kan hans automatstyrka vara till nytta här?

Med gemensamma krafter vrids ratten om. En lucka öppnas mot ett utrymme i kupolen som omedelbart vattenfylls.

Cecilia simmar ner i utrymmet och letar efter en lucka till eller någonting i den stilen. Det måste ju vara slut på detta oänerliga öppnande utav luckor snart tänker hon.
This message was last edited by the player at 05:28, Tue 04 Oct 2011.

Berthold tvekar att simma in i hålet. Tänk om det är en fälla och luckan stängs när han kommit in?
En plötslig impuls får honom dock att fortsätta in och han drar med sig de som är utanför så att han kan lägga ner luckan på sin plats.
This message was last edited by the player at 06:20, Wed 05 Oct 2011.

Johansson försöker hjälpa fröken Not i hennes strävan efter en mindre blöt omgivning.

När Kvack ser de andra ta sig in i hålet, tar han också ett djupt andetag och med sin utrustning börjar gå mot hålet innan det stängs. Han önskar att han hade haft ett par korkar att proppa igen andningshålen i näbben, för nu måste han hela tiden släppa ut luft där för att det inte inte skall bli baksug, så han klarar sig inte alltför länge på djupet.

Tallen ler, äntligen skulle någon hjälpa honom med lite sjunkkraft, fortsätter trampa lite förstrött medan han väntar.

Eftersom det ser ut som om herr Tallen har det lite svårt för att sjunka försöker automaten hjälpa honom istället, eftersom fröken Not troligen kan lista ut detta själv.

Tallen tackar Johansson innan han dras ner i det dyiga vattnet. "Den hade nästan samma konsistens som den hade hemma" tänkte han men gillade inte att det var så mörkt - alltid känt sig lite svag när han var borta från solljuset som sken däruppe.

Hela gruppen är inne i utrymmet och luckan stängs. Under några klaustrofobiska ögonblick är allt helt stilla. Plötsligt börjar vattnet snabbt att sjunka undan. Snart är era huvuden ovanför ytan, snart hela överkroppen och snart är hela utrymmet tomt på vatten. Ett svagt grönaktigt ljus tänds upp och ni ser att ni står på ett gallergolv. En dörr öppnar sig rakt fram och öppnar upp mot ett lite större utrymme.

Sekunder innan luckan stängs så kastas Fritz in, han har något i sin tass. Blöt, pälsen ligger som slickad runt hela kroppen. Öronen är lika blöta. Mästerkatten burrar och fräser, skakar av sig det mesta vattnet.

Jag avskyr vatten! Säger han innan ett stort leende letar sig fram pÃ¥ nosen. Han vinglar till en  hundradel och höjer det han har i höger tass. Det är en flaska thinner.
Jag hittade er, det var inte alldeles enkelt!

"Det var verkligen i kejsarens tid ni kom herr Fritz. Önskar att jag kunde göra något åt er blöta päls, men jag antar att vi varken har tid eller verktyg att göra något åt den saken." Automaten betraktar sin egen kostym, som nu är blöt och förstörd och drar vad som måste vara en automats version av en suck.
"Låt oss undersöka denna fornboning och se om vi kan hitta Spartacus Blanc."

Cesilia tar att djupt andetag när vattnet försvinner ut i brunnen.
Sedan går hon in igenom dörren som öppnades på andra sidan.
"Ja vi kommer ju inte få stället utforskat om vi skall stå och snacka hela dagen"

Tallen tar upp sin hagelpistol och kollar om den höll tätt. "Blött svartpuder smäller dåligt," sa hans polare, "det är dåligt om Härskarna anfaller." Det satt djupt och nu gällde det - bäst att det var torrt, det här stället stank verkligen människa!

Tack Johansson, jag hoppas det här blir värt den blöta pälsen. Gott att se er alla i bra form!
Fritz hälsar på alla i sällskapet och följer efter in genom dörren.

På andra sidan dörren finns ett halvcirkelformat utrymme. Rakt fram finns en sprucken och genomskinlig dörr som verkar ledan in i en korridor som leder djupare in i komplexet. Rummet är tomt förutom två stycken forntida dräkter av något slag, kanske någon form av konstruktioner för att klara sig under vattnet.

Tallen slår ihop pistolen och tar sig med höjt vapen fram till korridoren där han stationerar sig på den vänstra sidan.

"Alla OK från simmandet?" Frågar han medan han spejar ned för korridoren.

Fritz nickar åt Tallens fråga som en bekräftelse. Sedan försöker han närma sig ena dräkten som han sedan undersöker och försöker förstå vad den är till för och dess fördelar. Många historier om forntida ting har han både hört och stöt på, därför vet han att vad som finns framför ögat inte alltid riktigt är.

Tallen kostar på sig ett ögonkast mot forntingesterna och känner sig okynnigt nyfiken på artefakterna men vet sig bättre än att röra - "zonen ger och tar, men mestadels tar" som det hette. Han ser återigen ner i korridoren, om något vill ta tillbaka så skulle det vara bra att veta det innan. Forntingestarna skulle förhoppningsvis vara ofarliga... förhoppningsvis, men det är omöjligt att säkert veta.

Cecilia nickar mot tallen i svar på dennes fråga. Sedan fortsätter hon in djupare in i korridåren.

Berthold kontrollerar sitt gevär och försöker ignorera platsen de är på. Hela tiden anar han ett tryck, ett avtryck av känslorna hos de människor som en gång levt här.
Han tittar lite på ingången och funderar på om man kan blockera den. Trots allt verkar det som om någon var ute efter gruppen. Men han känner att han inte vet hur dörren spärras så han går vidare.

Fritz undersöker dräkten. Den är gjord i något fornstarkt smidigt material och är skapad för att täcka hela kroppen. Det är tydligen tänkt att man skall krypa i den och sedan dra igen den med någon form av stängingsmekanism. Ansiktet kan sedan täckas av ett genomskinligt ansiktsskydd. Fritz märker dock att fornmänniskorna måste varit större, dräkten är i vart fall betydligt större än honom.

Korridoren som leder rakt fram är nedsläckt och kolmörk. Det luktar av fukt och den som tittar närmare på glasdörren ser att det växer gröna alger på insidan av den. I övrigt hörs eller syns ingenting. Dörren öppnas lätt av den som tar det initiativet.

Kvack tittar på dräkterna och konstaterar att det inte finns någon näbbhjälm, således är de oanvändbara för honom.

Han tittar intresserat på algerna men fortsätter till dörren och öppnar den. Hans fjäderdräkt dryper fortfarande av vatten, men på den är platsen räknar han med att ändå inte bli torr.

Mästerkatten går vidare, hela tiden med sina känsliga öron på helspänn. Var har de egentligen hamnat? Kan man bo så här och vad är det som väntar.
Katten tar upp revolvern .44 som är så stor att hans tass precis når runt handtaget. Den kan komma väl till pass nu tänker han.

Tallen smyger ljudlöst efter människan djupare in, hela tiden spanandes med pistolen i ett fast tvåhandsgrepp. Tur att rejäla samtidsbrakare inte klickar tänker Tallen samtidigt som han försöker hålla jämna steg med Cecilia.

Berthold tömmer ut vattnet ur stövlarna innan han med en suck tar på dom igen. Han känner sig inte vidare uppåt här nere. Men svaret på varför automatskallen är så viktig finns där framme.

Johansson lägger plötsligt märke till att hans en gång så fina kostym nu är blöt och mer eller mindre förstörd. Okaraktäristiskt så svär han några eder på ett av de fornspråk han fortfarande minns.

"Jaha, kanske den kan räddas, men det verkar inte så. Jag hoppas vi kan hitta Spartacus så att översten kan ersätta de här nu förstörda paltorna!"

När Johansson svär över sina blöta kläder så kommer Fritz på sig igen hur dyblöt han är. Han burrar återigen upp sig, fräzzzzer och försöker förgäves att bli torr.
Låt oss röra oss inåt, det kanske finns värme längre in där vi kan bli torra innan vi fortsätter.

Ni rör er vidare in i undervattensstationens djup. Det är kolmörkt i gången och ni tar sakta steg för steg framåt. Efter cirka tio meter kommer ni fram till ytterligare en dörr. Den öppnar sig automatiskt vid beröring med ett gnissel och det verkar som ni kommer in i en ny del av stationen. När dörren öppnas hörs ett mekaniskt surrande läte längre in. Det lyser svagt där innanför men det tänds upp så fort dörren öppnas

Fritz spänner både hanen på revolvern och sina stora kattöron för att lyssna innan han avancerar vidare in i ljuset. Han rör sig sakta med kroppen, men de stora kattögonen sveper över gången, söker av den efter något hot.

Tallen följer mästerkatten i hasorna, även han med pistol i hand. Förhoppningsvis märker Fritz något när det uppenbarar sig, en hagelkärve slår trots allt ut även sånt man knappt ser!

Berthold blir allt mer distraherad av byggnaden. Nog har han sett rester av forntida byggnader, men detta är första gången han är inne i en fungerande byggnad. Tyst låter han handen stryka längs väggen.

Cecilia som inte har tid att tänka promenerar som om det vore en kvällspromenad.
Hon stannar inte för att titta på någonting. Om hon skulle titta så sker detta i förbifarten.

Dr Kvack är hänförd av den automatiska öppnaren. Visst, han har träffat flera automater som kan röra både armar och ben, Johansson till exempel. Men att bygga in funktioner för att öppna dörrar, för att spara automaternas armar och ben, där all sådan teknologi inte behövs tyder på en högt stående intelligens.

Måhända tog det bättre hand om sina automater på den här tiden? Och automatiskt ljus också? Fantastiskt! tänker han för sig själv.

Han blinkar mot ljuset och försöker blicka över alla teknologiska saker han förväntar sig se i rummet.

Det verkar som sagt som om ni kommer in i en ny del av stationen. En gång leder rakt fram till vad som verkar vara en lite större öppnare plats, kanske ett vägskäl där gångarna delar sig. Längre fram i korridoren ser ni ursprungen till det surrande lätet. En mekadroid av mer primitiv modell arbetar med hjälp av långa armar med att reparera en mindre läcka i taket mitt i gången. Den verkar inte ta någon som helst notis om er.

Berthold sneglar en aning misstänksamt på automaten men slappnar av när den verkar ignorera honom. Han vet att han kan vara i fara men själva atmosfären gör honom en smula förvirrad.

Tallen fryser fast med pistolen riktad mot forntingesten.

"Är det säkert tror ni?" Viskar han till de andra.

"Du, rikta den där slangbellan åt ett annat håll", uppmanar Kvack. "Du bör nog inte skjuta den där om vi skulle råka få en läcka i skrovet"

"Och en läcka är nog vad vi får om Du skjuter härinne..."

"Öh, herr Meka, vart leder de här gångarna?"

"Det kan verkar vara en mindre sofistikerad modell. Den har möjligen ingen talförmåga. Jag kan försöka med några olika hälsningsfraser."

Johansson gör några försök att kommunicera med automaten på några olika forntidsspråk.

Minns inte om det finns något specifikt automatspråk.

Mekan verkar inte svara på några av Johanssons tilltal, uppenbarligen är den av primitiv modell. Den fortsätter att mekaniskt skruva och mixtra med läckan i taket.

Vägskälet visar sig vara en åttakantig plats. Rakt framåt och rakt åt sidorna leder som sagt gångar. Däremellan fyra dörrar (OOC: tänk att gångarna går norr-söder, öster-väster och dörrarna nordost, nordväst, sydost och sydväst). På en av dörrarna finns ett stort rött kors, på den andra en bild av ett glas, en tallrik samt kniv och gaffel, på den tredje finns en stiliserad människofigur som lyfter någon konstig tyngdmanick och en som simmar och på den fjärde en likadan stiliserad figur i avslappnad liggande ställning och en fyrkantig ruta framför den.
This message was last edited by the GM at 15:42, Mon 07 Nov 2011.

Cecilia vandrar långsamt förbi om det går och är så tyst som möjligt för att inte uppväcka robotens uppmärksamhet. Hon smyger mot dörren med bilden som ser minst skrämmande ut.
Det blir bilden på människan som är i en liggande ställning
This message was last edited by the player at 17:21, Mon 07 Nov 2011.

Johansson studerar piktogrammen på dörrarna. Han stannar sedan framför den dörr som Cecilia studerar.

"Antingen så är det ett rum för vila eller så har vi hittat bårhuset."

Berthold stannar mitt i rummet och tittar en stund ner i varje gång innan han ser efter Cecilia.

Fritz som blivit extra vaksam mot automaten har ögonen fokuserade på gaffel-rummet. Kanske det finns utsökt forntida mat där. Fritz har hört om mat från forntiden som är underbart utsökt.

"Det röda korset är troligen för en läkare, sedan matrum, bodybomberrum och Johansson har säkert analyserat den sista rätt. Frågan är dock, skall vi gå in i ett rum, eller ta oss till gångarna? Jag är ju lite osäker på vad det är vi söker här nere. Å andra sidan så är gångarna anonyma och ger oss ingen direkt hjälp. Jag föreslår att vi går rakt fram. Någonstans måste det finnas några levande varelser..."

Han funderar lite.

"Om mat även betyder dricka, så kan jag tänka mig att baren har dragit till sig några besökare. Skall vi prova det?"

Han går fram och öppnar.
This message was last edited by the player at 18:46, Wed 09 Nov 2011.

Cecilia ignorerar mutanten och vandrar in i sitt rum.

Efter att automaten inte reagerat så börjar Tallen känna sig lite säkrare, kanske finns det inga terrorautomater. Vad han har hört om dem så kan de känna sig till mutanter. Konstiga de där automaterna.

"Hallå, är det någon här?"

Ropar han medan han följer de andra och tittar sig omkring, man måste trots allt hålla ett öga på automaten.

Johansson följer efter Tallen. Han tar också tillfället i akt att kontrollera sin derringer.

Cecilia öppnar dörren till rummet med det röda korset på. Den visar sig leda till ett kalt och sterilt rum med två britsar mitt i rummet. Det finns neutrala skåp längs väggarna och fyra dörrar som leder vidare.

Dr Kvack öppnar dörren med kniv och gaffel. Innanför denna finns vad som ser ut som en av Pirts sämre dryckesinrättningar efter det värsta av fylleslag. Omkullvräkta bord, trasiga stolar, krossade glas och flaskor och nedklottrade väggar.

Tallens utrop ger inga reaktioner från något håll.

Berthold går vidare och tittar in i vilorummet. Kanske det finns någon som sover där.

Dr Kvack traskar in. Det kan ju mycket väl vara så att det finns någon figur härinne som kan prata.

Han funderar dock på huruvida sakerna ligger utspridda, eller om de ligger mot en sida, så att det finns en risk att platsen har fått slagsida...

"Det här verkar synnerligen ovärdigt de gamle. Krogslagsmål! och att man inte har städat upp efter sig!"

Vissa saker är tidlösa Johansson. Ett gott slagsmål är alltid trevligt.
Säger Fritz och tittar sig om efter något ätbart, han börjar faktiskt känna sig lite hungrig för attt inte säga törstig. Han ställer upp en av stolarna, sätter sig tillrätta och tar upp sin Thinner och tar en redig klunk.
Då får vi försöka med gångarna istället då.
This message was last edited by the player at 20:17, Thu 17 Nov 2011.

Cecilia går in i rummet och öppnar de sterila skåpen, det kan finnas något där som skulle göra henne rik.

Berthold och Cecilia börjar undersöka vad som verkar vara en sjukvårdsenhet. Cecilia öppnar ett av skåpen. Det visar sig fortfarande innehålla lite medicinsk utrustning. Där finns fyra stycken första förband, ett medikit, två autoinjektorer med fyra tillhörande ampuller. I övrigt verkar rummet ha tömts på innehåll.

Resterande av gruppen undersöker den sönderslagna krogen. Det verkar inte vara någon slagsida som Dr Kvack funderat på utan verkar helt enkelt vara huliganers fylleverk. Mat verkar inte finnas, men däremot några flaskor sprit som ännu inte slagits sönder eller konsumerats.

Plötsligt hörs steg som kommer närmare utifrån korridoren och en metallisk kvinnoröst som sjunger och gnolar för sig själv.

När Cecilia hör rösten så rakar hon ner autoinjektorerna samt de fyra ampullerna i fickorna. Stänger skåper och vandrar vidare till nästa rum, hon låtsas som ingenting har skett.

Dr Kvack vandrar lugnt ut ur baren. Så går han intresserat mot den gnolande rösten.

Han putsar till sig bäst han kan, men känner att fjädrarna fortfarande är blöta och förfärliga. Plötsligt vill han inte bli uppmärksammad lika mycket. Smutsig eller inte, så måste jobbet göras.

Så fort han ser någon ägare till rösten hälsar han vänligt...

Berthold hänger geväret över axeln och går ut i korridoren för att se vem rösten tillhör.

Cecilia öppnar nästa dörr som visar sig tillhöra ett om möjligt än sterilare rum. Det avskiljs mitt i rummet av en genomskinlig plasticsvägg. Det ser ut att vara någon form av cell eller isoleringsenhet.

De som gått ut i korridoren för att möta upp den gnolande rösten möts av en automat av hushållsmodell. Den säger några fraser på ett språk som de flesta av er inte förstår och går därefter fram och kramar om och hälsar vänligt på var och en av er.

OOC: De av er som förstår det gamla språket förstår att automaten hälsar er välkomna till enhet CDSU-III och att den presenterar som som Vanessa och frågar varmed hon kan stå till tjänst. "Er vistelse skall bli så trevlig så trevlig."
This message was last edited by the GM at 19:35, Tue 29 Nov 2011.

"Var har jag hamnat?" Funderar Fritz och tittar på den märkliga manicken som verkar gå omkring och gnola för sig själv. Han tittar på automaten och försöker avgöra om denne kan utgöra ett hot på något sätt.

Kvack öppnar omedelbart näbben och svarar droiden.

"Eh, tjeeena! Eh, schyrre! Eh..."

Tuppen börjar svettas. Den forna grammatiken ger honom problem, men han HAR ju faktiskt studerat flera skrivningar från forntiden, till och med undervisat i det, så han fortsätter.

"Jo, tack! Finns det några levande här nere. Som man kan prata med?"

<blue>"Trevligt att träffas Vanessa. Vi söker en människa vid namn Spartacus Blanc? Har han möjligen synts till?"<blue>

Johansson har inga problem att förstå automaten, men han kan inte förstå varför hon inte håller bättre reda på stället!

Berthold sneglar på Johansson för att få en antydan om denna automat utgör ett hot. När den kommer fram för att hälsa är han dock nära att springa sin väg. Visst har han hört historier, eller snarare sagor, om hur det var i forntiden men det är en annan sak att uppleva det.

Tallen verkar näst intill skräckslagen och håller hagelpickan i ett krampaktigt grepp pekandes mot automaten.

"J-johans-sson, ä-ären t-terrora-a..."

Börjar han stamma ur sig men tystnar när Johansson svarar så pass lugnt, långsamt sänkandes vapnet. Istället byter han fokus till omgivningen så att inget överraskar dem medan konversationen fortsätter. Han tänker att han banne mig inte ska dö i denna solförgätna plats.

Fritz hälsar och väntar sedan otåligt på ett svar om det finns fler levande varelser här nere.
Han tillägger:
"... eller finns det fler robotar och automater här nere?"
Han funderar på att utveckla frågan, men inväntar istället svar.

Vanessa tolkar frågorna som ställts till henne några ögonblick innan hon fortsätter, åter på det gamla språket:

"Jo herr Spartacus finns här! Det blir så trevligt för honom med lite sällskap. Han har varit så ensam sedan övriga herrskapet gick hädan. Han befinner sig i Sektion E, ekosystemet. Skall jag visa er vägen dit?"
This message was last edited by the GM at 21:05, Wed 07 Dec 2011.

"Utmärkt. Visa oss dit"

"Förresten, hur gick de andra hädan?"

Tuppen traskar nöjt bredvid Vanessa och funderar på hur hon fungerar, och om hon kanske skulle vara intresserad att bli laborerad med på universitetet

Fritz vet inte om automaten ignorerar hans fråga eller om det var ett svar på att endast denne Spartacus finns här och inget eller ingen annan. Mästerkatten nöjer sig dock med svaret.

Berthold ser sig omkring och följer sedan efter automaten.

Vanessa gör en belevad gest och visar er att följa med åt korridoren rakt fram. Hon mumlar något som svar åt Dr Kvacks fråga om hur de andra gick hädan. Helt uppenbarligen något maskinellt inlärt som bortförklarande och irrelevant svar. Något om kriser och katastrofer i världen utanför, något som inte "denna civilisationsuppehållande modul förmådde styra över".

Ni leds in i en ny kupol i komplexet. Den prunkar av grönskande växter och vegetabiliska livsformer ni inte känner igen från världen på ytan. Ni slås av att det kanske kan vara forntida livsformer som bevarats här nere och imponeras över detta. Det som slår er är att golvet eller marken täcks av ett decimetertjockt vattenskikt och det droppar ständigt från kupolens tak. Ni plaskar framåt, i detta träskliknande landskap manövrerande mellan växter och konstgjorda öar.

Under en större planta ligger en man och sover. Vanessa gÃ¥r fram och försöker skaka liv i  honom.

"Herr Blanc! Spartacus! Vakna! Ni har besök!"

Mannen sätter sig yrvaket upp, uppenbart vilsen.

Berthold tittar nyfiket på den man de har sökt så länge. Han tycker att det är en intressant plats att välja för sova på. Visserligen är de ju inomhus, men samtidigt gör alla växter och vattnet på marken att det mest verkar som de är utomhus.

Johansson ställer sig och inväntar på att någon, helst doktor Kvack ska ta till ordet. Som betjänt är det ju inte hans roll att leda samtal utan att se till att allting går till så att inga fadäser uppstår eller att skjuta huvudet av den som vågar hota herrskapet.

Kvack följer förundrad med Vanessa genom den märkliga byggnaden. När de kommer ut i träsket blir han än mer undrande. Sådana märkliga växter. Mjuka, lena och fuktiga. Inga tecken på att vara giftiga, taggiga eller köttätande som de flesta växter är ovan jord.

När han ser gestalten resa sig sträcker han på sig och bockar artigt.

"Det är oss en stor är, herr Spartacus Blanc. Vi har sökt dig under en tid. Mitt namn är Dr Kvack, Johansson, Berthold, Cecilia, Tallen och katten här heter Fritz."

I tur och ordning pekar han på sina medarbetare.

Tallen, tydligt olikt de andra, blir avslappnad när de går in i träskmarken. Mer hemma i miljön rör sig hans korta kropp vigt och kvickt över undervegetationen mot mannen under plantan. Han grabbar hagelsprakaren om den korta pipan med vänsterhanden och erbjuder Spartacus hjälp upp på fötter.

"Upp och hoppa me dej."

Spartacus ger ett vilset och frånvarande intryck. Han tittar med tom blick på er en efter en när han hjälps på fötter av Tallen och hör Dr Kvacks presentation.

"Hej!" säger han efter en stunds paus.

"Vad vill ni? Vad gör ni här?" Ni hör ingen fientlighet i de annars inte så välkomnande frågorna. Mest tom undran.

"Johansson, en listning av fakta och anledningar, om jag får be?"

Kvack tar ett steg åt sidan och låter Johansson redogöra varför vi tagit oss vatten över huvudet och tagit oss in till denna intressanta plats.

"Herrskapet här..." Johansson gör en gest som inbegriper samtliga närvarande. "...som jag har den stora äran att tjäna har fått i uppgift av överste Ludom att hitta er, eftersom ni är expert på fornfynd och då särskilt automater och deras skötsel. Det är en automat vars skalle ska lagas. Att hitta själva automatskallen var ett äventyr bara det." Johansson redogör också för deras äventyr på Frihetens Slätter. När han är färdig så säger han.
"Vi kan givetvis inte tvinga er att följa med oss tillbaka till Pirit, ni verkar ju ha ett trevligt krypin här."

OOC: Träffade inte vi också hans flickvän? Har ett svagt minne av det.

Cecilia kommer irrar in i rummet och ställer sig återsluter sig till gruppen.
"Det är ett stort fornhus ni har slagit er ner i herr blank"
Säger hon då hon gått vilse i alla gångar men tills lut hitta rätt efter hon lyssnat efter rösterna.

Spartacus verkar vakna till liv lite när det blir tal om automatskallar, tekniska pryttlar och dylikt. Men han ser svårt trött ut och skakar avmätt på huvudet.

"Översten är ju en hyvens man så självklart kan jag hjälpa honom och er med detta. Men ni kan väl ta hit skallen. Världen utanför den här boningen blev inte vad jag tänkt mig och jag tänker aldrig lämna den igen..."

OOC Johansson: Jo det stämmer, Taormina, vars lägenhet exploderade i ett eldhav när skurkar anföll!

"Hörrududu!"

"Du anar inte hur mycket trubbel vi fått genomlida flr att komma hit!"

"Nu får du komma med oss upp till ytan och fixar skallen! Det kan nog vara nyttigt för en skrympen skalle att få lite frisk luft ibland."

Cecilia lägge armarna i kors och stirrar in i ögonen på Spartacus.
This message was last edited by the player at 13:14, Sun 15 Jan 2012.

Fritz är beredd att tvinga upp honom till världen utanför, men har många gånger varit med om att övertalning och diplomtiska sätt kan fungera bra, i många fall även bättre än tvång.
Så kommer mästerkatten på en lösning som fungerat som hjälp till gruppen en kritisk gång tidigare.
"Min bäste herre.." Börjar katten mot Spartacus.
"Vad sägs om att vi spelar ett parti påker om du ska följa med eller om vi ska ta ner tingen hit till dig?"
Fritz har tagit fram sin fina kortlek, som pryds av vackra, avklädda kattfröknar. Han bläddrar leken smidigt i tassarna, men inte för smidigt, bara mer symboliskt. Han vill ju inte avslöja sina fingerfärdigheter, ännu..

"Givetvis så bjuder jag på både thinner och tobak under partiet".
Fyller Fritz i och tänker att det måste vara länge sedan Spartacus kände sig som en sällskaplig person, och vilken man tackar nej till ett "ärligt" parti.

"Som Du märker, min bäste Spartacus, så är vi synnerligen intresserade av detta. En man med sådana skallkunskaper som Ni torde kunna hjälpa oss tillrätta med det hela"

Kvack, som inte själv har varit med på hela resan är lite fundersam. Han vet inte riktigt vad han har att vänta av den här figuren.

"För att inte glömma att fröken Taormina var synnerligen orolig för ert välbefinnande, herr Blanc" tillägger automaten i förhoppningen att det ska få den automatkunnige att bli mer övertygad att bege sig utan för sin forntida bostad.

Spartacus ser än mer förvirrad ut för varaje övertalningsförsök. Han sätter sig ner på marken med huvudet i händerna och mumlar lite för sig själv på ett mycket märkligt språk. Det låter nästan som om han resonerar med sig själv, ömsom glad ömsom tungsint.

Plötsligt blippar och piper Vanessa till några gånger.

"Oj! Goda nyheter herr Blanc. Ni får fler besökare. Det blir väl trevligt? Är det vänner till er tro?" frågar hon er utan att vänta på svar. "Jag går och hälsar dem välkomna!" säger automaten och knallar långsamt men värdigt iväg.

Tallen, som nyss sträckt ut sig över den våta ytan i välbehag rycker till och kommer snabbt på fötter med hagelpickan i högsta hugg. Han ser på Spartacus frågande.

"Är det ni eller vi som väntar besök?"

Berthold plockar fram sitt gevär.

Med tanke på anfallet i Pirit och den mystiska branden på handelsstationen så är det nog vi som är målet.

Han börjar gå efter automaten.

Fritz flyger upp när automaten ger sig iväg, sen lugnar han ner sig igen.
"Vänta, låt oss välkomna Era nya gäster."
Säger Fritz till automaten för att få denne att stanna, samtidigt blinkar katten åt Berthold och Tallen att följa med och höjer sin hagelbrakare.

Cecilia drar sin derringer och vandrar tillsammans med katten mot gästerna´.

"Sparta, det är nog bäst att du överlåter detta till oss."

Säger Tallen och smyger näst intill Fritz, bara en meter snett bakom, så att båda kan falla av åt endera riktningar. Han har vapnet höjt och släpper inte gången med ögonen.

Johansson drar sin derringer ur axelhölstret och kontrollerar att den är laddad. Han gör också en automatsuck, ett gnisslande ljud när han påminns om sin kostyms eländiga skick.

Fritz tar täten och stannar till när han passerar Spartacus automat.
"Vart befinner sig gästerna nu och hur visste du att de var här?"
Katten försöker så snabbt som möjligt klämma ut så mycket information som möjligt av den varnade automaten.

Kvack följer efter sällskapet, kanske behövs hans kunskaper i det gamla språket för att tydliggöra ordval och annat som Johansson kan tänkas ha frågor om.

"Är det klokskap att utöva skytte här nere? Om Ni gör hål i skrovet kan jag tänka mig att vi blir ganska blöta..."

"Lite vatten har alldrig skadat någon."

Svarar Cecilia medans hon avndrar med bestämda steg mot gästerna

"Det är väldigt plågsamt för den gode doktorn att putsa sina fjädrar, så jag hoppas verkligen att det ska kunna undvikas, men om det är fara och färde så är ert liv heligare än en blöt fjäderskrud."

"Jag tänkte väl det."

Svarar hon automaten med ett överlägset tonfall.

Fritz tar täten men väljer att gå sakta och försiktigt så de inte går in i en fälla eller rakt på eventuella galningar. Han väntar på automatens svar men då denne inte svarar så riktar han all uppmärksamhet mot avancerandet tillbaka in i gångarna.

Det har nästan känts som de var ute i det fria igen med all växtlighet och vatten.


OT: Hur högt till tak var det där vi fann Spartacus, kändes som en hög  kupol, men kan inte riktigt finna om du skrivit det!?

"Jo, det var ju i och för sig så jag menade"

Inte heller den här gången var det lätt att se om Kvack faktiskt hade kläckt ur sig en underdrift för att skämta. Näbben var lika stel som vanligt, även om det är en liten glipa mellan över och underdel.

Automaten har varit tyst en stund, kanske någon felkoppling i någon krets, kanske har den behövt tid för att analysera inkommande data.

"Sex personer har kommit in genom luftslussen. Säkert trevliga vänner. Det brukar bara vara trevliga vänner som kommer hit!" förkunnar den när ni rör er tillbaka genom gången. Spartacus följer frånvarande efter. Ni rör er långsamt. Instinktivt undrar ni om något är fel. Varför kommer sex män helt plötsligt hit ner?

En sträv röst hörs ropa:

"Spartacus Blanc? Är du här?"

"Här borta! Välkomna hit!" ropar Vanessa till er fasa som svar...


OOC Fritz: Gångarna är såpass höga att en normallång man kan gå raklång. Kupolen med växtligheten är ca fyra meter i tak vid den högsta punkten.
This message was last edited by the GM at 17:48, Tue 31 Jan 2012.

Johansson försöker hitta någonting som man kan huka sig bakom. En skarprättare i näven må vara bra, men en ordentlig eldställning är inte fel det heller.

Dr Kvack stannar direkt, och backar bak. Det kan vara trevligt att träffa nya vänner. Men än så länge så vet han inte om det är fallet...

Cecilia tänker ta dem med förvåning. Hon hoppar fram framför de sex "gäster" med deringen dragen och skriker.

"STANNA! Annars skjuter jag ett fint hål i erat huvud."

Skulle kanske ha låtit dom presentera sig först? Vi har faktiskt inga bevis för att de är rövare och mördare.

Ett halt! vem där? skulle nog varit bäst

Berthold kollar laddningen i sitt gevär medan han pratar. Sedan kollar han var Spartacus befinner sig. Blir det en eldstrid vore det mycket olyckligt om den mannen blev skadad.

OOC: Är vi inte i korsningen mellan alla korridorer och rum?

PANG!!!

En hagelkärve kommer farande genom luften, men missar er. Förmodligen ett varningsskott eller ett skott som avfyrats i överraskningen efter att Cecilia hoppar fram.

"Undan! Vi har vapen och vi kommer att försvara oss...  Vi vill bara prata med Spartacus. Ni andra kan hÃ¥lla er undan!" ropar den sträva rösten.


OOC Berthold: Jo vi kan anta att ni befinner er vid korsningen och de sex männen kommer från det håll ni kom ifrån, dvs. ingången. Spartacus befinner sig längst bak i ledet.
This message was last edited by the GM at 11:57, Sun 05 Feb 2012.

"Jodå vi har också bra med vapen så förvänta er inte att vi kommer gå lägga oss på backen och ge upp!
Vad vill ni prata med herr spartacus om!?""

Väser hon tillbaka lika hotfullt som innan, Cecilia verkar inte vika sig en centimeter även fast hon fick hagelskuren mot sig.

Fritz reagerar instinktivt, han backar till närmaste föremål som han kan ta täckning bakom. Han riktar sitt vapen mot den som verkar vara ledaren, den som går längst fram, för ordet och verkar vara den starkaste i gruppen.

"Må så vara, men jag har dig på kornet med ett betydligt otrevligare vapen än ditt."Fräser katten högt och hotfullt.

"Som jag ser det har ni två val nu, bli av med er ledare genom att jag skjuter skallen av honom eller så lägger ni ner vapnen allihopa. Ni har 3 sekunder på er."Fritz pratar högt, tydligt och självsäker utan minsta antydan till nervositet eller osäkerhet.
Fritz väntar inte utan fortsätter...
"ETT..."

Berthold kastar sig på golvet och siktar in sig på en av männen. Han tar också en närmare titt på männen. Soldater? Träskfolk? Äventyrare? Gangsters?

Cecilia står iskallt kvar och håller ledaren på kornet.
This message was last edited by the player at 17:44, Tue 07 Feb 2012.

Cecilia och Fritz hotelser belönas direkt med ett skott från en kraftig Skarprättare. Skottet missar dock grovt. Besökarna verkar uppenbarligen inte vara på prathumör. De ser ut att vara typiska hantlangare åt gangstrarna i Pirit. Samtidigt hörs ljud som om ännu fler peronser anländer...

Trots gangsterns rörelser har Berthold hans vänstra arm tydligt i sikte när han kramar av sitt gevär.

Cecilia som har siktat noga och siktat på killens huvud brasar av ett skott med sin deringer. Som slår in i väggen brevid ledaren. Hon slänger sig sedan runt hörnet för att ladda om.
This message was last edited by the player at 17:30, Mon 13 Feb 2012.

"Herrskapet är i fara! Herrskapet är i fara! Aktivera försvarsprogrammering!" säger Johansson med ovanligt entonig röst och drar sin derringer. Han avlossar sedan ett skott mot närmsta hotfulla objekt. Automaten har tyvärr siktat dåligt och skottet missar.
This message was last edited by the player at 09:27, Sun 12 Feb 2012.

"Squikk!", undslipper Dr Kvack sig. Hagelbrakare och andra skott tillsammans med oresonliga figurer är inte en bra kombination. Om bara de andra hade stoppat ost i öronen, så hade han kanske kunnat vända på oddsen. Dåligt förberedda som de är, så är det väl bara Johansson som skulle klara att sålla ut oddsen. Han beslutar att Dra sitt strå till stacken.

"Kuckeli-kuckeli-KUCKELI-KUUUUUU!!!", vrålar Dr Kvack i högan höjd mot sällskapet som är på väg.
This message was last edited by the player at 06:12, Tue 14 Feb 2012.

Tallen, som likt Cissi siktat noga står handfast kvar medan han avfyrar sin första kärve mot snubben till vänster om ledaren. Skottet brakar iväg i ett os av krutrök medan han vrider sig aningen åt höger för att strax därefter braka av det andra skottet. Vigt försöker han sig sedan rulla åt sidan för att undvika eventuell dricks i en krutovs 12:a.
]
This message was last edited by the player at 17:29, Tue 14 Feb 2012.

Vapen avfyras i en kaotisk villervalla. Ni hör skrik och jämmer. Ni har träffat minst ett par av dem! Dr Kvacks kuckelikuande orsakar svordomar och ilskna skrik. Motståndarna, ni ser inte hur många som står och hur många som fallit, söker skydd så gott det går. Ett föremål kommer flygande, en granat! Den börjar ryka och pysa mitt ibland er. Ögonen tåras och era halsar kliar våldsamt. Bortom röken ser ni nya fiender anlända. Bland annat ser ni med fasa de två som låg bakom anfallet mot Taorminas lägenhet, dvs. den hårdföra kvinnan och dåren med fornglasögon och skinnrock...

Tallen hostar men laddar om i skydd utan att titta fram, vad är detta för ondskans teknologi? Den ryker som om den varit en övertänd brand! När han väl laddat om plockar han upp en liten sten ur fickan med vänsterhanden, väger den en stund i handen och ett litet leende spelar på hans läppar.

Cecilia hostar häftigt medans tårarna sprutar ur ögonen på henne.
Hon kommer ihåg vad hon var här för och ändrar riktning mot Spartacus.
Väl framme vid spartacus säger hon
"Ta' t lugnt du är säker med mig"
Medans hon laddar om deringen i röken.

Berthold laddar om sitt gevär med en bister min.

Han muttrar: Röken stiger inte så det måste vara ett fornvapen.

Fritz försöker få en överblick över gruppen.
"Är någon träffad?"
Ropar han så lågmält han kan men tillräckligt för att alla i gruppen ska höra. Katten är orolig att någon av vännerna åkt på däng.
"Berthold, Tallen, Cecilia, Kvack, mår ni OK?"
Så fort han får en liten sikt på ledaren så avfyrar han sin revolver 44, det dånar i det begränsade området, det låter nästan som öronen vill kollapsa.
Fritz ser oddsen, försöker hålla ställningen men inser snabbt att det här kan bli minst sagt jobbigt.
Han avancerar bakåt för att samla gruppen för en diskussion.

Kvack backar bakåt i rask takt när han får svårt att andas. Ett slutet rum kommer ju att fyllas snabbt av röken, och han vill kunna fortsätta andas även kommande dagar. Och så vet han ju inte om hans röst kommer att fortsätta vara så skön som den är efter en dos rök. Han försöker få med sig även Spartacus bakåt, och antar att Fritz fattar att han är ok eftersom kuckelikuerna fortsätter.

Cecilia tar till taktisk reträtt med katten och rycker med Spartacus.
Medans hon drar med Spartacus bakåt mot ett annat rum frågar hon honom:
"Finns det en annan väg ut?"

Johansson täcker herrskapets reträtt med sina nävar av stål, om någon skulle försöka ge sig på den fornstarka automaten!

Kaos!

Röken retar era ögon och strupar än mer, på alla utom automaten Johansson såklart. Ni retirerar. Fritz skickar iväg ett skott som tar tursamt. Dåren i fornbrillorna träffas rakt i bröstet och han faller hysteriskt skrattande till marken. Skrattet ersätts dock snart av plågsamma rosslingar.

Johansson täcker reträtten. Detta belönas med två dånande hagelkärvar från anfallarnas avkapade hagelbössor. Den ena missar men den andra träffar. Det smattrar i automatens hårda skal när kulorna träffar.

I övrigt verkar flera av motståndarna ladda om eller plocka upp sina vapen. Kvinnan manar på sina mannar. Kaos råder även hos motståndarna och Dr Kvacks ihållande kuckelikuande stör dem.

"FRAMÅT! Vi måste pressa bak dem så de andra kommer in. DÖDA DEM! Få tyst på tuppen!"

Två motståndare kommer rusande med slagträn i högsta hugg, vansinnigt vrålande. Spartacus verkar förvirrad och handlingsförlamad men följer med er. Han ruskar på huvudet åt Cecilias fråga.


OCC: Vart retirerar ni? Ni befann er i "korsningen" som beskrevs tidigare i tråden. Retirerar ni in i salen där ni träffade Spartacus, in i något av de andra rummen eller åt något okänt håll?

Cecilia drar in spartacus in i ett okänt rum och hoppas på det bästa. När hon kommer in i rummet så letar hon efter någonstans där hon skulel kunna gömma gubben medans hon spöar på resten av folket.

Berthold gör en snabb förflyttning runt nämsta hörn för lite skydd innan han slänger iväg ett skott mot den högra mannen med slagträ.
Trots att han inte riktigt hinner sikta ser han tydligt mannen i siktet när han kramar av skottet.

Tallen ligger kvar runt hörnet och släger iväg en hagelkärve nedåt gången där anstormarna kommer varpå han återigen tar skydd.

Johansson möter utan att blinka (om automaten nu hade haft den optionen) den ene av de båda slagträsbeväpnade männen med sina automatnävar av forntidsmetall!

Kvack fortsätter gala, men retirerar samtidigt. Bakåt mot växterna. Han vill hålla sig ur synhåll från skurkarna.

Båda de anstormande våldsverkarna verkar tagna av Dr Kvacks frenetiska galande. Berthold skjuter av den förste benet och denne faller omkull vrålande av smärta. Tallen slänger iväg en hagelkärve som fäller den andre som stormar fram.

Kvinnan som verkar vara något av manar ilsket på de resterande att attackera. Fyra stycken, en grotesk människomutant och tre vesslor, rusar framåt och kvinnan följer efter dem, samtliga med höjda vapen. Kvinnan har två fornpuffror i händerna, de andra med avkapade hagelbössor.

OOC: Ok, alla utan Johansson har sagt att ni retirerar undan på något sätt. Står automaten kvar? Kvack har dragit sig bakåt mot växterna, som jag tolkar det tar sig Cecilia (tillsammans med Spartacus) till något av rummen vid sidan av. Berthold och Tallen står kvar i gången men har gömt sig runt hörnen.

 Hemligt meddelande till spelledaren.

Berthold håller sig bakom hörnet med han laddar om sitt gevär. Han ler också elakt vid tanken på den anfallande mannen som just nu ligger på golvet med en kula i benet.

"Dom var då villiga att dö!" Muttrar Tallen innan han återigen vrider sig så att han kan avfyra ett skott nedåt korridoren mot kvinnan med fornpuffrorna - om någon förtjänar att dö är det ändå den som leder de andra i fördärvet! Han kramar avtryckaren och låter en skur av bly kasta sig mot henne innan han gör ett försök att duka tillbaka för att ladda om.

Kvack fortsätter sitt kuckelikuande medan han tar sig in ibland växterna.

Vi skulle haft en sådan där gran-art som fungerar så bra vid såna här tillfällen tänker katten och retirerar och försöker samtidigt få Spartacus i skydd men det har Cecilia redan löst. Bra!
Fritz skakar om Spartacus inne i rummet och börjar våldsamt ge honom örfilar, inte för att skada utan för att väcka ur den chock han verkar vara i. Stackarn är väl inte van vid besök och än mindre kaos, som lever i en flumträdgård långt ner i vattnet.
"ANNAN UTGÅNG! FINNS DET NÅGOT RUM ATT LÅSA ELLER SKYDDAT RUM SOM VI KAN SÖKA SKYDD? VADSOMHELST SOM KAN SKYDDA OSS!?"
Fräser mästerkatten och inser att dyrbar tid går och att deras antagonister snart tar sig in full skara...

Johansson står stabilt kvar när en sista motståndare kommer farande. Denne möts av hårda och resoluta nävar och är medvetslös innan han slår i golvet.

Tallen bränner av ett skott mot kvinnan men hon duckar smidigt undan i skydd.

I övrigt laddar ni om eller backar undan.

Motståndarna verkar inse att deras nuvarande taktik har sina brister. De stannar upp, förmodligen för att samla sig, ladda om och tyvärr för er del verkar de invänta förstärkning...

Spartacus ruskar på huvudet åt Fritz frågor. "Det finns bara en väg ut..." säger han och pekar åt hållet där motståndarna kommer in i allt ökande skara.
This message was lightly edited by the GM at 06:35, Thu 29 Mar 2012.

Cecilia får en snilleblixt och grabbar tag i spartacus.
Hon har laddat om sin derringer och håller den nu mot gubbens huvud, Hon ställer sig upp med honom och går ut mot skottlossningen samtidigt som hon skriker högt.
JAG SKJUTER GUBBEN OM NI INTE SLUTAR!
Hon tar några andetag och inväntar elduppehåll, Samtidigt som hon nickar mot resten av gruppen med en självsäker blick.
Hon står som så att hon håller Spartacus framför sig med derringern mot hans huvud. Cecilia håller fingret på avtryckaren och kliver ut i rummet så att alla kan se henne och Spartacus genom krutröken.

Berthold stirrar först mot Cecilia innan han åter vänder uppmärksamheten mot anfallarna.
Han tittar runt hörnet för att se om det finns något synligt mål. Om det finns siktar han med geväret men han skjuter inte direkt.

Johansson avvaktar. Cecilias drag är överraskande, men det kan kanske fungera.

En stunds förvirring följer efter Cecilias tilltag och skottlossningen och anfallen upphör, åtminstone temporärt. Det tisslas och tasslas bland motståndarna. Till sist ropar den svartklädda kvinnan med skrovlig röst.

"Åhlrajt! Eld upphör! Vi vill prata med er. Kanske kan vi samarbeta."

Kvinnan och en av de nyanlända närmar sig försiktigt med vapnen sänkta och händerna hållna i en avväpnande gest. Plötsligt inser ni att ni känner igen mannen hon har bakom sig, en mager man i blöt kostym av det snitt gangstarna brukar bära och affärsmässig väska i handen. Det är ju Joseph Cappuccino, den gamle gangsterbossens brorson som tog över resterna av Cappuccinoimperiet i Pirit. Han lägger upp med ett brett och säljande leende och hälsar lugnt på er.

Cecilia håller pistolen mot huvudet på Gubben. Hon ser till att hålla gangstrarna på två meters avstånd från henne. När de kommer närmare än så säger hon.
"Stanna! Detta avstånd räcker för att vi skall höra dig klart och tydigt."

Cecilia stirrar kvinnan in i ögonen och frågar:
"Nå vad har ni att säga?"

Fritz går vid sidan om Cecilia och dennes hotade Spartacus. Han har vapnet hängande i tassen, beredd på nya attacker. Han är på helspänn och avvaktar otåligt på deras ledares reaktion på Cecilias fråga.

Johansson lägger sin stridsporgrammering i standby läge, redo att ta upp kampen igen om det skulle vara nödvändigt.

Berthold stannar kvar bakom hörnet. Han tvekar lite vem han ska hålla koll på men beslutar sig för att kvinnan är farligast och håller geväret stadigt riktat mot henne.

Kvack reser sig från sin feglingposition bland växterna. Om det skall talas vid, så är ju han bäst på det. Det vet han. Men ett gisslandrama, där gisslan hålls av oss?!?

Han blir tveksam och vill inte visa sig för de andra. Han försöker dock få en position där han hör allt som sägs.

Joseph Cappuccino svarar enkelt och självklart på Cecilias fråga:

"Man kan säga att jag är i trängande behov av herr Blancs tjänster. Och vad jag förstår är även ni det. Vi kanske kan sluta en stunds vapenvila tills vi alla fått vad vi vill?"

Fritz avvaktar och låter frågan vara hängande, han känner sig "för het på gröten" för att ge sig in i den verbala diskussionen just nu.

Katten står istället avvaktande men med vapnet hårt greppat i tassen.

Tallen ser till så att hans hagel är laddat innan även han sluter upp bakom sin jazziga vän. Uppsynen är bister, såsom varje gång han blir beskjuten av människor... av härskarklassen

"Nu blev du plötsligt mökans klipsk va? 'alla fått vad'e vill' ja... vad vill du och de dina ha då? Hur många liv är han dig värd?"

Fritz anar ett visst övertag och tar ett steg närmare, men samtidigt avvaktande och något mer försiktigt än dumdristigt. Han vänstra håriga katt-tass smeker över revolvern han har. Katten är inte långt från att resa ragg.

Då det är stiltje, Cecilia har träffat en svag punkt hos gangstrarna och ingen riktigt tar ton fräser mästerkatten till. Högt och tydligt;

"Lägg ner era vapen nu så kan vi tala! Vi är inte på humör för analyser av läget. Gör som vi säger annars blir det blodbad av så många vi hinner med!"

Johansson gör sig beredd för eventuellt blodbad.

Kvack väntar och lyssnar.

Joseph Cappuccino verkar märkvärdigt lugn men nervositet sprider sig bland de andra. Han vinkar åt de sina att hålla sig lugna innan han klappar på väskan han håller i handen med ett belåtet leende:

"Jag tänkte herr Blanc skulle få ta sig en titt på robotskallen jag har här i väskan, tekniskt geni som han är. Vad jag förstår är ni också lite småintresserade av den, inte sant?"

Frågan är om man kan lita på en tjuv?

Berthold låter geväret glida över mot Cappuccino.

Tallen ger Berthold en liten skeptisk blick, Härskarna var ju som de var, men i klassisk benämning... han var van att vara den som inte låg på rätt sida med lagen - från stölder till mord - men valde att knipa för att inte undergräva gruppen. Han såg sig trots allt knappast för en ledartyp här.

"Okej, men för att försäkra att ingenting går snett här så får Herr Blanc och hans Automater Ta hand om alla våra vapen tills förhandlingarna är klara och vi båda har fått vad vi önskat! "

Cecilia ser Herr Cappuccino i ögonen, hon litar inte riktigt på den skurken.

"Sedan sätter jag min Automat Herr Johansson att vakta  vapnen. Endast dÃ¥ kan vi förhandla!"

"Åhlrajt! Vi lägger ifrån oss vapnen. Men automaten vaktar dem inte själv. Fröken Jankovic här vaktar dem tillsammans med herr Johansson! Så att vi alla vet att allt går rätt till såklart." säger herr Cappuccino med ett säljande leende och visar med en svepande gest mot den hårdföra kvinnan. Han verkar märkbart oberörd av att Berthold pekar på honom med skjutjärnet.

"Visst!"

Cecilia tittar mot Johansson i ögonvrån samtidigt som hon sänker vapnet långsamt.

"Automat, du tar hand om vapnen och vaktar dem, och om denna fröken skulle försöka stjäla eller gå till attack så skall du eliminera henne!"

Cecilia gör en likadan svepande gest mot kvinnan.

"Så låt oss lämna vapnen här och sätta oss till bords!"

Motvilliga sänker Tallen sin hagelsprakare, han hade mycket hellre gett den där Cappuccino två stycken hagelskurar att utsmycka sitt anlete med. Men Cissi verkade veta vad hon gjorde och då var det bara att spela med, han började mer och mer gilla hennes initiativkraft - en människa, men knappast en härskare. Han kastar en gillande blick mot henne innan han sväljer sitt hat och ger vapnet till Johansson med en klapp över ryggen.

Medan herrskapet förhandlar simulerar Johansson olika scenarier om strid skulle utbryta. Han koncentrerar sig särskilt på kvinnan framför honom, fröken Jankovic.

Berthold håller lugnt kvar sitt sikte medan han väntar på att ganstrarna ska börja lämna ifrån sig sina vapen.

Joseph lägger ifrån sig sina vapen vid Johansson och fröken Jankovic. Han kliver fram till er och sträcker fram handen för att hälsa. "Dåså, skall vi se om vi inte kan komma överens då?"

"Jajabox, Vi går in hit!"
Säger cecilia medans hon tar i hand och med svepande gest visar snubben till ett rum med bord i.

Tallen varken gör ansats att hälsa eller förutsätter desamma från människorna varför han istället mest blänger på fröken Jankovic. Uppsynen är mörk och han muttrar ett par människofientliga ord om att lita på kräken - de kunde likväl kommit ur munnen på en flamma från Lejonorden även om Tallen inte ser ut som att han kunde komma därifrån annars.

Fritz låter Cecilia inledda förhandlingarna och lägger demonstrativt sitt vapen vid Johansson, nära Johansson och inte den underliga kvinnan som kom i släptåg.
Trots allt så har ju katten hela kroppen full av vapen. Han flinar och går sist in av alla i rummet, ställer sig i öppningen medans Cecilia sätter sig vid bordet tillsammans med gangsterbossen.

Herr Cappuccino följer Cecilias väg och slår sig ner, märkbart ointresserad av de övriga i sällskapet. Han lägger som vanligt upp brett flin och slår ut med armarna.

"Åhlrajt! Ni vill ha herr Blancs tjänster och det vill jag med. Jag vill veta vad som finns i robotens innersta kretsar och jag gissar att även ni vill veta det? Skall vi säga att herr Blanc får rota runt i skallen och ta reda på vad som finns att veta, så ser vi hur vi kan komma överens sedan?" säger han med den slipade försäljarens lenaste röst.

Fritz lyssnar men är mer orolig på de resterande i sällskapet. Han funderar om de också har extravapen som inte lagts fram och kommer fram till att det är nog inte om, frågan är nog vad de har på sig. Knivar, slagvapen och kanske något mindre skjutvapen kommer mästerkatten fram till att det är vad han bör akta sig för.

Cecilia som vet sig vara en bra affärskvinna när det handlar om billig thinner på krogen där hon giggar med sitt band svarar den lena mannen i samma manér.

"Visst skall Vi låta honom rota i huvudet, men frågan är vad erat pris ligger när det handlar om att Ni skall få reda på vad som finns inuti!?
För så vitt jag vet så är det fortfarande vi som har herr Blanc under vårat förfogande!"

Cecilia ler mot Cappuccino så att hennes smilgropar gräver sig djupt in i hennes kinder.

Tallens knogar ger ifrån sig små dammoln av pulvriserad bark när han knyter dem. Söta toner och beska ord. Utan att se mot automaten försöker han räkna ut hur han ska kunna kasta sig efter den största handpuffran som ligger där, en dyrköpt kunskap att inte ha.

"Åhhh, så Ni menar att herr Blanc är till salu? Så lämpligt, jag älskar att göra affärer! Nämn ett pris, jag kan betala!" säger herr Cappuccino självsäkert.

"Nu får vi se om en Cappuccino håller sitt ord."

Säger hon utmanande och lutar sig tillbaka på stolen

"Tusen krediter hjässan i lödig fornteknologi det är mitt pris för informationen som kommer ut ur automatskallen! Förutom det skall vi garanteras fri lejd och tillgång till kunskapen först."

Cecilia böjer sig över bordet och pekar mot herr Cappuccino.

"Det Herr Cappuccino, är mitt pris!"

Johansson fortsätter att bevaka mötet. Automaten verkar obekymmrad av hur herrskapet kallhamrat schakrar om en medmekas arma skalle som om det vore ett parti med druvklot. Vem vet kanske står Johanssons skalle näst på tur? Men Johansson har inte betalt för att dryfta filosofiska spörsmål. Hans programmering talar om hur man städar och man dödar effektivt, inte nödvändigtvis i den ordningen.

Herr Cappuccino funderar över priset en stund.

"Åhlrajt! Tusen krediter i lödig fornteknologi per skalle kan vi ordna. När vi kommer tillbaka till Pirit såklart. Men vi tar reda på skallens hemligheter tillsammans, samtidigt.

Kanske kan man tänka sig ett litet samarbete, de där har visat sig totalt odugliga. Jag behöver kompetenta medarbetare..."

Det sista sägs viskande så att hans kumpaner inte skall höra, då det helt klart är dessa som avses när han talar om de odugliga.
This message was last edited by the GM at 19:50, Mon 28 May 2012.

Om blickar kunde döda skulle Herr Cappuccino fallit död på stubben, för Tallens ögon borrar sig i samma ögonblick genom hans bakhuvud. Sen kommer en idé som slår rot i hans hjärna för kanske, bara kanske, skulle man kunna spela ut människan mot sina egna. Odugliga var det... Men åter, det kan komma lämpligt på senare tillfälle än just nu.

Fritz står tyst och lyssnar när Cecilia framgångsrikt förhandlar, han hajjar till och kommer på sig själv med att bli förvånad över den isande kyla hon har. Det är inte första gången denna flicka förvånar. Mer än så bryr sig mästerkatten inte om att det faktiskt handlar om ett liv.

"Vad hände med vÃ¥ran fria passage? Det är klart vi kan gÃ¥ med pÃ¥ att informationen delas pÃ¥ plats, SÃ¥ länge vi garanteras fri lejd och vÃ¥ran  sÃ¥ är vi överens."

Cecilia ställer sig upp och lutar sig över bordet för ett handslag, hon blinkar mot herr Cappuccino när de tar hand.

"Låt oss gå och ta reda på vad skallen har att förtälja"

Fritz litar inte på Cappuccino, men ett ord är ett ord och även i den undre världen så vet han att ordet är viktigt. För här finns inga papperskrynklare utan man lever efter sin trovärdighet och just ord. Om än vaksam så ser läget bättre ut nu än tidigare.

Han känner hur hela hans kropp är formligen täckt av vapen. Så om det skulle knasa så vet han vilken tass han ska stå på och vilken tass som rycker vapen. Det känns tryggt.

Johansson funderar på om han skulle kunna ta ner Cappuccino och hans anhang i obeväpnad kamp. Man får ju inte glömma att Johansson inte bara har ett vapen, han är ett vapen! Men än så länge är herrskapet utom fara och inte heller har en order om att mobstrarna ska dödas givits heller.

Herr Cappuccino skakar kraftfullt och storvulet Cecilias hand och beseglar så överenskommelsen.

"På min ära! Ett lysande samarbete det här, det är jag övertygad om. Jag menar, ni är ju mökarns kompetenta, ni fick ju ändå min farbor på fall!" säger han självklart.

"Kom så går vi och ser vad herr Blanc har att säga!"

Cecilia börjar röra sig åt mot Spartacus

Tallen slänger en blick på Cappuccinos kvinna vid Johansson innan han funderar lite innan han ger henne en blick. Om han bara kunde få tala med henne i enrum... han dröjer kvar lite varpå han ser om han kan få kontakt.

Berthold lämnar sitt gevär till Johansson med en grimas. Han litar inte på de här typerna, men förhoppningsvis styrs de av girighet. I så fall lär de inte förråda gruppen innan de är säkra på att de har pengarna klara.

Fritz litar inte på de här gubbarna. Han har en ond aning i ryggraden och förblir på sin vakt. Han avancerar tätt bakom mobstern när de börjar röra sig mot Spartacus. Krediterna är lockande, annars skulle han gärna hugga ner den här gangstern på en gång.

När gruppen åter samlas känns det direkt att något är fel. Joseph Cappuccinos medhjälpare Jankovic verkar allt annat än glad. Hon spänner blicken i gangsterbossen och fräser åt honom:

"Förrädare!"

Det är hat och förebådande om onda ting i hennes hesa fräsande.

Fritz låter högertassen sticka in under västen bakom ryggen, han känner skaftet på sin miniyxa som sitter fast på ryggen, men greppar den inte.. inte än.
Han ställer sig så han kan få in ett bra slag mot kvinnan om det skulle behövas.

Fritz fräser också åt kaffekoppen Joseph; Tygla din kvinna och det fort!
This message was last edited by the player at 14:37, Tue 12 June 2012.

Berthold verkar plötsligt väldigt intresserad av sina händer. Vad som orsakar hans leende är väl inte helt klart.

Tallen skrattar till, inte behövde han så oråd, det gjorde de själva!

"Nu behöver vi inte gå överstyr grabbs," han talade tydligt till de andra i Josephs sällskap som stod framför honom, "gubben här är trots allt en småboss av rang - inte gör ni väll myteri?"

Ett kort men hätskt ordbyte bryter ut mellan Cappuccino och Jankovic. Det slutar med att Joseph stegar fram till sin tidigare medarbetare och med övermänsklig greppstyrka kniper åt om hennes hals. Hans minspel avslöjar ingenting, totalt likgiltig. Med en snabb rörelse slår Jankovic mot gangsterbossens buk. Efter några ögonblick faller mannen ihop ymnigt blödande från magen. När han faller ihop ser ni en kort och smal kniv i kvinnans hand som hon tydligen haft gömd i ärmen. Även hon faller ihop på marken.

Berthold kastar sig fram mot sitt gevär.

Även Tallen hoppar mot vapnen som han länge spanat in och gjort ögonmått för att beräkna distans. Han försöker snappa åt sig den största möjliga puffran som kan kan finna för att skrämma bort andra för att göra desamma. Skrämma först, inte skjuta.

När de båda gängmedlemmarna faller till marken tar traskar Kvack fram till dem. Han tittar över de båda men kan inte se vem som mår sämst.

Jankovic verkar våldsgalen och Cappuccino är ett slemmo, så han antar att det inte spelar någon roll vem han skall gå till, så han väljer Cappuccino. Rinnande blod kanske han kan hålla för, men så länge kvinnan kan andas, så klarar hon sig säkert. Och om hon inte andas, kan i alla fall tuppen inget göra.

Johansson är osäker på vad som egentligen utlöste bråket mellan fröken Jankovic och herr Cappuccino. De båda mobstrarna ingår inte i parametrarna för automatens skyddsprogrammering, men händelsen får Johansson att överväga vad han skulle göra om något liknande hände inom herrskapet. Det verkar som om det bästa att göra är att göra en prioritetslista.

Automaten funderar på vilket skyddsobjekt som är viktigast när han går fram till Jankovic och Cappuccino.

"Hur vill herrskapet ha det? Ska jag ta hand om skräpet? Eller är det någonting ni vill behålla?" frågar han.

"Behåll det du!"
Svarar Cecilia på Johanssons fråga, hon står lungt och tittar på de båda mobstrarna.
"Det där var väl onödigt! Vem skall nu ge oss våran återbäring?"

Johansson överväger kort Cecilias svar. Han antar att hon inte har förstått att han med skräpet menade de två mobstrarna och att han menade "att ta ut skräpet" skulle ge dem ett dödande slag med sina stålhårda automatnävar. Avrättningar är ju inte sådant som herrskapet ska bekymra sig om, utan är automatgöra!

Utifrån Cecilias handlande så väljer automaten att inte göra någonting. Han fortsätter att vara vaksam ifall det skulle vara lite kämpaglöd kvar i gangsterduon.

Cappuccino förefaller död. Jankovic stönar smärtfyllt, men hon verkar inte dödligt sårad. Hon reser sig på ostadiga ben.

De övriga underhuggarna håller sig i bakgrunden och betraktar vad som skett. De verkar inte ta några större initiativ, kanske är de just Jankovic underhuggare och inte alltför ledsna över den lede gansterbossens död.

Jankovic svär ilsket och börjar rota i Cappuccinos fickor.

"Den pärskans halvfiguren lovade oss storligen betalt! Nu har flera av de mina dött för hans skulle och nu ser vi ut att bli utan betalning" muttrar hon som förklaring.

Tallen lyfter den största enhandshållna puffran han kan hitta och ler lite sen, som det ser ut nu behöver han inte sikta på dem utan bara framför deras fötter. Hans reflexer var som ett katts, de litade han på.

"Det verkar som att vår giv int' längre gäller. Hittar ni ut själva?"

"Om Cappuccino har någonting av värde så föreslår jag att vi låter fröken Jankovic behålla det. Det här är... väl vad man brukar kalla affärer? Ingen anledning att alla kan bli nöjda av den här affären?"

Fritz har med kattens smidighet ryckt upp sin miniyxa men står nu med den dinglande i högertassen. Han fortsätter iaktta. Det mesta verkar sköta sig själva tycks det. Ett litet leende avslöjar hans vassa tänder, vita.
Han riktar istället in sitt sikte på Jankovic. Han går hämtar upp sitt skjutvapen ur högen men ställer sig för den så att mobstrarna inte kan komma åt sina.

"Som jag ser det så dödade Jankovic vår inkomst!"
Fräser Fritz och riktar hagelbrakaren mot Jankovic.
"Det betyder att vi tar allt som finns här och allt Jankovic har på sig."
Fritz höjer hagelbrakaren men står kvar för högen av vapen.
Han vinkar till Berthold, Johansson, Cecilia & Tallen att ta sina vapen. Kvack är upptagen med analyser och kan så låta vara, hans lysande intellekt fyller mer syfte än hans klena pinnar till ben.

Berthold känner sig lite lugnare med sitt gevär i händerna. Han undrar dock hur dumma motståndarna faktiskt är. Kanske det blir strid ändå.

Tallen böjer sig ned och plockar upp sin egen puffra i vänsterhanden för att sen följa exemplet att höja båda puffrorna mot de andra i rummet.

"Hörrni grabbar, vill ni verkligen följa en snubba som inte håller sitt ord - vad är man värd mer än sitt ord. Inte en jycke trots allt. Om ni vill äre bara å gå, det är bara människoslöddren som vi har otalt me. Frågar nån' så snuffade bruden här bossen när ni va obeväpnade."

Cecilia plockar upp sin deringer och riktar den mot Jankovic.
"Oavsett vad vi än gör så kommer vi inte komma i närheten till de prispengar som vi förhandlade oss till"

"Eller kanske fru Jankovic vet var man kan få tag på de ljuva krediterna, vem vet vi kanske kan göra en insatts tillsammans och sedan ta ut betalningen som vi alla blivit lovade!?"

Cecilia blinkar mot fru Jankovic

"Så vad säger ni frun, Skall vi gå till Pirit och begära våra prispengar?"

"LÄGG DIG NER PÅ MARKEN!"
Fräser mästerkatten till Jankovic, han hade ju hoppats på att få in ordentligt med deg och kunna dega en stund med dem tillsammans med påker och thinner.

Han slår sedan ett snabbt öga på de andra.
"Er har vi inget otalt med, ni kan gå, men vapnen lämnar ni här. Jankovic stannar dock med oss, ett tag iaf..."

Jankovic och hennes anhängare verkar smått förvirrade av de olika bud som kommer från er. Ena stunden erbjuds de att behålla Cappuccinos eventuella värdesaker för att till slut hotas till livet. I vilket fall som helst är det ni som står för ett massivt övertag i eldkraft för tillfället och det inger tydlig respekt.

Jankovic tar till en chansning.

"Jag föreslår det här: Ni kan behålla robotskallen som Cappuccino släpade hit. Vad jag förstår är det den allt det här handlat om... Och vill man ha mer betalning så kan jag lova er att det finns mest att hämta hos Cappuccinos anhängare i Pirit. Vi lämnar platsen nu och så glömmer vi alla de här händelserna. Jag tror varken ni eller vi vill hamna i blodiga vendettor och annat fanskap. Åhlrajt?"

Hon börjar försiktigt backa undan med händerna höjda till en lugnande och avväpnande gest. Hennes anghängare följer tyst efter.

Johansson slappnar av något eftersom fröken Jankovic och de andra mobstrarna inte verkar vilja slåss. Automaten tar däremot och riktar en del av sin uppmärksamhet åt herr Fritz som verkar ha andra idéer. Johansson har svårt att tolka kattens signaler.
This message was last edited by the player at 19:59, Sat 04 Aug 2012.

"Ã…lright!"
Utbrister Fritz men tar samtidigt ett steg närmare Jankovic med vapnet dödligt riktat mot henne.
"En sak bara, töm fickorna, ALLA fickor och lämna kvar det du bär föremål i!"
Fritz verkar inte bluffa, han vill uppenbarligen åt allt som Jankovic har på sig. Katten tillägger.
"Därefter kan du gå och vi står på jämn kam!!! Sätt fart."
Fritz viftar med vapnet mot henne, han är märkbart irriterad över vändningen på situationen, från bra pröjs till det här..

Jankovic tvekar några ögonblick och möter Fritz blick med en kolsvart blick. Sakta men säkert börjar hon dock trotsigt tömma sina fickor. Hon släpper långsamt ner ett antal föremål på golvet: lite patroner, en autoinjektor, en forntida kommunikationsmanick i plastics, några ampuller av vad som ser ut som läkedroger och en näve mynt.

"Vapen tar vi med oss så att vi överlever vägen tillbaka till Pirit. Den saken är inte förhandlingsbar. Om ni inte låter oss ta med oss vapen för självförsvar hade ni lika gärna kunnat skjuta oss direkt!"

Sedan visar hon med en gest att fickorna är tömda och börjar backa iväg från platsen. Efter några steg vänder hon helt sonika ryggen åt er och går därifrån mot vapenhögen utan ett enda ord. Resten av anhängarna följer efter. De plockar upp sina vapen och förbereder sig för att lämna platsen.
This message was last edited by the GM at 06:40, Sun 05 Aug 2012.

Berthold tvekar en smula inför begäran om vapnen, men sedan backar han ett par steg utan att släppa på bevakningen.

Cecilia tittar förvånat på katten medan Jankovic går iväg.

"Ok, men ladda dem först när ni kommit ut! Jag ser det som en tjänst att vi inte släpper ut er i farozonerna tomhänta! Kom ihåg det!"
Fritz är missnöjd med högen av föremål men släpper iväg de slokande huvudena.

Jankovic med den överlevande delen av anhanget lämnar slokörat platsen så snabbt de kan. Det råder åter ett lugn i undervattenbasen där ni befinner er. Spartacus blir på något märkligt sätt uppmuntrad då han finner robotskallen i Cappuccinos väska och nytt liv börjar lysa i hans ögon.

En iskall kår ilar längs ryggraden på er, utom givetvis på automaten Johansson som istället alarmeras av oroande larm i sina innersta kretsar. Vad har hänt med Översten och de andra borta i Pirit? Hur har Cappuccino kommit över automatskallen? Kanske hade Jankovic med anhang kunnat besvara detta? Lät ni dem komma undan för lätt? Nåja, det är för sent att tänka på det nu. Dessa frågor måste alltså anstå en tid.

Spartacus återvänder till sin älskade grönska och kopplar där in automatskallen i basens forntida tänkardosor. Ni betraktar honom fascinerat när han jobbar. Endast några enstaka hummanden och tankfulla mummel hörs från honom när han arbetar. Snart kan han meddela att skallen verkligen kommer från en automat från enklaven Elysium IV. Den innehåller mycket riktigt en lokaliseringsmodul som skulle kunna leda ägaren av kunskapen dit. Det återstår dock mycket arbete med att restaurera kretsarna så att kunskapen kan utvinnas. Detta kommer att ta mycket tid i anspråk.

Automaten Vanessa börjar städa upp efter strider och tumult. Nyfikenhet driver er när ni söker igenom de kroppar som fallit. Den ende som visar på underligheter är Joseph Cappuccino. Han visar sig ha någon elektronisk pryttel insydd under huden i nacken. Ni tittar frågande på varandra: är han en automat, eller människa eller något däremellan? De som är bevandrade i fornkunskap har hört talas om dessa så kallade cyborger, människor som fått automatdelar installerade. Men sådant borde ju inte kunna förekomma på en man från nutida Pyri!?

Han visar sig även ha ett brev i sin ficka som både väcker förvåning, fasa och ställer nya frågor. Det lyder:

Bäste Joseph!

Oroväckande nyheter når mig från högsta ort i Hindenburg. Uven och Herr D är oroade över var dina lojaliteter finns. Man befarar att du inte tar dina order på tillräckligt allvar.

Att finna de utländska spioner som Kejsaren försatt på fri fot och likvidera dem har högsta prioritet. Jag har förklarat för ledningen att min åsikt är att du är vår sak lojal, men i fortsättningen skall du rapportera direkt till mig.

Vi har även fått nya order från Uven och Herr D. Vi måste finna en viktig artefakt från den gamla tiden. Det rör sig om en automat med beteckningen C.H.R.B. 41Z. Din order är att finna denna och förstöra den, till varje pris!

Jag vill påpeka att du inte under några omständigheter får försöka använda den för dina egna syften. Vi bevakar vad som sker och jag behöver väl inte förklara vad som väntar om dessa klara order inte åtlydes tillfredsställande?

Sök upp Cia Vrååk Jankovic och hennes kompetenta mannar. De är pålitliga och insatta i vår sak. Fröken Jankovic står i tacksamhetsskuld till mig och kommer att göra ett gott jobb!

Lyckas du väntar riklig belöning!


General Samael Kloo
Vita Kårens befälhavare

BPM – Bevara Pyri Mänskligt


Ni tittar på varandra med stor förvåning i blicken. Vad är detta? Vad är det för spel ni hamnat mitt uppe i?
This message was last edited by the GM at 19:11, Wed 08 Aug 2012.

"Inte bra. General Kloo... Är han inte stationerad i Pirit? Och vem är denna uv och herr D? Verkar också som att generalen tvivlade på Josephs lojalitet till deras sak. Om så är fallet vem var Joseph lojal mot? Och varför vill man förstöra all information om Elysium IV? Att gräva upp och förstå forntidens mysterier kan väl bara vara bra för både mutant och människa?"

"DE MÄNNISKOASEN!" Utropar Tallen med svordomarna haglande. "KOMMA EFTER ALL DENNA TID OCH TRO ATT DE ÄR NÅGOT!?"

Den satta mutanten går rasande iväg för att avreagera sig med nävarna oroande knytna.

Fritz ryser till och fnyser när han kommer till orden BPM.
Han upprepar dem högt för sig själv och visar nästan ragg. Sen skakar han av sig spänningarna och går fram till den flitige Spartacus och harklar sig för att få dennes uppmärksamhet. När Spartacus tittar upp frågar mästerkatten:

"Känner du till någon automat med beteckningen C.H.R.B. 41Z, är det må tro denna?"

Spartacus nickar och bekräftar att det är den här automaten som brevet nämner. Han nämner också att arbetet med robotskallen kommer att ta tid. Han gissar att det säkerligen kommer att ta honom flera månader då flera kretsar verkar illa skadade. Kanske vore det bäst för er att återvända till Pirit och se hur det gått för Översten och de andra där, så kommer han efter er så fort han kommit någon vart med sitt jobb?

"Vad är det här?"
Frågar Fritz Spartacus och pekar demonstrativt med höger tass, förvånat på jacket i nacken på gangsterbossen... eller nåja, den föredetta gangsterbossen..

"Innan vi åker, vad är detta för förunderlig anläggning? Hur har herr Blanc hittat denna?" Ett av Johanssons minnesprogram ger honom ett pop-upp meddelande. "Förresten en fröken Taormina är orolig för er, herr Blanc. Har vi er tillåtelse att meddela att ni har hälsan?"

Verkar inte som om den gode gangstern är så bra på att lyda order. Trots allt fick han order att förstöra automaten, men vi hittar skallen oskadd i hans ryggsäck.
Kännedom om var en enklav finns är verkligt värdefull. Jag skulle inte förstöra något sådant. Men om man redan vet var den finns så vill man ju förhindra att andra hittar den.

"Men varför? Det skulle ju på något sätt innebära att man visste vad som skulle kunna hittas i enklaven? Eller befara att någonting otrevligt skulle kunna uppdagas."

När det börjar talas om jack i nacken och enklaver och annat tänker Kvack att hans expertis är på plats.

Han tittade ju bara på framsidan av Capuccino, men såg varken andning eller blodflöde. Inte för att han är intresserad av sånt i och för sig...

Baksidan kollade han aldrig och om där är något fornigt så är det ju högintressant för en utbildad forskare som han själv.

"Låt mig ta en titt", uppmanar han och tränger sig fram och vänder Capuccinos huvud så att näsan pekar ner i marken. All fornteknologi som de andra hade haft med sig kan han undersöka senare.

Tallen, nu åter med bark flagnade från sina knogar, slår ut med armarna.

"Är det inte Härskarnas konspiration tydlig? Det bara måste ju finnas bevis för att mutanter inte är underlägsna människorna där - jag menar - vilka överlevde den stora katastrofen på ytan och vilka flydde till underjorden med sina högteknologiska vapen? Och vilka om inte Härskarna har krediter lödiga nog för att bygga in automater i människor som de gjort på honom? Det är helt klart Härskarna som vi har att göra med."

Dr Kvack börjar titta på Cappuccinos lik för att se om han kan lista ut vad det är för pryttlar den döde gangsterbossen har i nacken. Han kan snabbt konstatera att han aldrig sett något liknande, men läst om dessa så kallade cybernetiska optioner och sett teckningar på det vid sina studier i Hindenburg.

Spartacus anländer snabbt och kan vara behjälplig. Han kopplar in en fornstark tankedosa med en slangartad anslutningsmanick. Efter lite knappande kan han meddela att det handlar om någon form av förstärkning av reflexer och reaktionsförmåga samt för att kommunicera med de forntida kommunikationsnäten.

Han blir efter detta medveten om att även Johansson tilltalat honom.

"CDSU III utvecklades för länge sedan. Den användes som experimentmiljö när man ville skapa sätt för människorna att bo uppe bland stjärnorna, när den stora katastrofen kom alltså..."

Han skiner märkvart upp när Taormina kommer på tal. Ni får gärna meddela henne att han mår bra. Kanske kommer han en dag att återvända till Pirit. Kanske inte...
This message was last edited by the GM at 18:47, Mon 13 Aug 2012.

"Mutanter underlägsna människor? Det behövs inga bevis för att se att så inte är fallet. Se bara på den gode doktor Kvack. Det är inte många människor som är hans like när det gäller vett och bildning. Jag har tjänat många herrar sedan jag vaknade upp och vad jag har lärt mig är att mutanter och människor må vara olika till utseende, men det är inte börd som avgör en varelses sanna värde utan vad som finns här... och här." Johansson pekar på sitt huvud och den del av kroppen där ett hjärta skulle sitta, om automaten hade haft ett vill säga.

Det finns alltid varelser som vill ha makt och inte bryr sig om vem de trampar på.

Kanske bäst att kolla om vi kan komma härifrån också.

Berthold går iväg för att kolla om gangstrarna har orsakat några skador på sin väg in och ut. Han känner sig inte vidare intresserad av att simma hem genom träsket.

Cecilia som fortfarande är förbryllad över robotmänniskan lyfter blicken från hans metallnacke och frågar spartacus
Finns det en chans att man skulle kunna använda detta vapen mot dem? Jag menar går det att sätta dit detta fornteknologi på någon i gruppen?

Hon sitter kvar och pekar mot herr cappuccinos nacke.

Fritz vidrör jacket i nacken med ena tassen och ser fundersam ut.
Mästerkatten funderar vilka krafter som kan ha blivit upprörda över den här händelsen i städerna. Han funderar om det var så smart att släppa iväg den skyldige.
När "Härskare" kommer på tal så lyfts misstankarna upp några samhällsklasser. Han bestämmer sig för att vara extra vaksam kommande veckor.

"Ja,ska vi ge oss iväg då? Det här blev ett riktigt märkligt besök, men betydelsefullt."
Stämmer han in och slår följe med Berthold.

"Att införliva automatdelar i människo- och djurkroppar? Jag har aldrig hört talas om liknade. Det kan visserligen ha varit vanligt hos de Gamla. Jag vet inte, om jag hade minnen av liknande företeelser så är de förlorade. Jag antar att det är bortom horisonten för de medicinkunniga i Pyri."

"Jag vill för bövelen inte ha någon bestämmarmanick i mig, det kan du själv få ha för all del, men håll 'et borta från mig!"

Tallen tar demonstrativt ett steg bakåt och hoppas innerligt att hon inte skulle pressa honom - han vet att han har kommer få så svårt att stå på sig då.

Spartacus skakar bestämt pÃ¥ huvudet Ã¥t Cecilias frÃ¥ga om det gÃ¥r att införliva maskindelar pÃ¥ nÃ¥gon av er. ”Nej! Det krävs mycket avancerad teknologi för att kunna göra nÃ¥got sÃ¥dant. Det har inte jag här nere. Inte kunskapen heller för den delen.”

Ni påbörjar så resan tillbaka till Pirit under det att Spartacus stannar kvar för att jobba vidare. Han lovar att återkomma till staden så fort han har information att förmedla. Efter ett kort farväl med löfte om att snart åter mötas tar ni er ut ur undervattensbasen. Gangstrarna verkar inte ha tillfogat några skador eller dylikt. Dock visar det sig att de två herrarna Alaxander och Steve Stiv som bistått med dykarklockan med vars hjälp ni kunde ta er ner till botten fått sig en omgång och bundits. De är dock inte mer än blåslagna och när de befriats kan de förflytta sig för egen maskin.

När ni skilts även från Alaxander och Steve Stiv börjar ni paddla er tillbaka genom det förrädiska Vättaträsket.
This message was lightly edited by the GM at 09:36, Sat 18 Aug 2012.