Med gemensamma krafter vrids ratten om. En lucka öppnas mot ett utrymme i kupolen som omedelbart vattenfylls.

Cecilia simmar ner i utrymmet och letar efter en lucka till eller någonting i den stilen. Det måste ju vara slut på detta oänerliga öppnande utav luckor snart tänker hon.
This message was last edited by the player at 05:28, Tue 04 Oct 2011.

Berthold tvekar att simma in i hålet. Tänk om det är en fälla och luckan stängs när han kommit in?
En plötslig impuls får honom dock att fortsätta in och han drar med sig de som är utanför så att han kan lägga ner luckan på sin plats.
This message was last edited by the player at 06:20, Wed 05 Oct 2011.

Johansson försöker hjälpa fröken Not i hennes strävan efter en mindre blöt omgivning.

När Kvack ser de andra ta sig in i hålet, tar han också ett djupt andetag och med sin utrustning börjar gå mot hålet innan det stängs. Han önskar att han hade haft ett par korkar att proppa igen andningshålen i näbben, för nu måste han hela tiden släppa ut luft där för att det inte inte skall bli baksug, så han klarar sig inte alltför länge på djupet.

Tallen ler, äntligen skulle någon hjälpa honom med lite sjunkkraft, fortsätter trampa lite förstrött medan han väntar.

Eftersom det ser ut som om herr Tallen har det lite svårt för att sjunka försöker automaten hjälpa honom istället, eftersom fröken Not troligen kan lista ut detta själv.

Tallen tackar Johansson innan han dras ner i det dyiga vattnet. "Den hade nästan samma konsistens som den hade hemma" tänkte han men gillade inte att det var så mörkt - alltid känt sig lite svag när han var borta från solljuset som sken däruppe.

Hela gruppen är inne i utrymmet och luckan stängs. Under några klaustrofobiska ögonblick är allt helt stilla. Plötsligt börjar vattnet snabbt att sjunka undan. Snart är era huvuden ovanför ytan, snart hela överkroppen och snart är hela utrymmet tomt på vatten. Ett svagt grönaktigt ljus tänds upp och ni ser att ni står på ett gallergolv. En dörr öppnar sig rakt fram och öppnar upp mot ett lite större utrymme.

Sekunder innan luckan stängs så kastas Fritz in, han har något i sin tass. Blöt, pälsen ligger som slickad runt hela kroppen. Öronen är lika blöta. Mästerkatten burrar och fräser, skakar av sig det mesta vattnet.

Jag avskyr vatten! Säger han innan ett stort leende letar sig fram pÃ¥ nosen. Han vinglar till en  hundradel och höjer det han har i höger tass. Det är en flaska thinner.
Jag hittade er, det var inte alldeles enkelt!

"Det var verkligen i kejsarens tid ni kom herr Fritz. Önskar att jag kunde göra något åt er blöta päls, men jag antar att vi varken har tid eller verktyg att göra något åt den saken." Automaten betraktar sin egen kostym, som nu är blöt och förstörd och drar vad som måste vara en automats version av en suck.
"Låt oss undersöka denna fornboning och se om vi kan hitta Spartacus Blanc."

Cesilia tar att djupt andetag när vattnet försvinner ut i brunnen.
Sedan går hon in igenom dörren som öppnades på andra sidan.
"Ja vi kommer ju inte få stället utforskat om vi skall stå och snacka hela dagen"

Tallen tar upp sin hagelpistol och kollar om den höll tätt. "Blött svartpuder smäller dåligt," sa hans polare, "det är dåligt om Härskarna anfaller." Det satt djupt och nu gällde det - bäst att det var torrt, det här stället stank verkligen människa!

Tack Johansson, jag hoppas det här blir värt den blöta pälsen. Gott att se er alla i bra form!
Fritz hälsar på alla i sällskapet och följer efter in genom dörren.

På andra sidan dörren finns ett halvcirkelformat utrymme. Rakt fram finns en sprucken och genomskinlig dörr som verkar ledan in i en korridor som leder djupare in i komplexet. Rummet är tomt förutom två stycken forntida dräkter av något slag, kanske någon form av konstruktioner för att klara sig under vattnet.

Tallen slår ihop pistolen och tar sig med höjt vapen fram till korridoren där han stationerar sig på den vänstra sidan.

"Alla OK från simmandet?" Frågar han medan han spejar ned för korridoren.

Fritz nickar åt Tallens fråga som en bekräftelse. Sedan försöker han närma sig ena dräkten som han sedan undersöker och försöker förstå vad den är till för och dess fördelar. Många historier om forntida ting har han både hört och stöt på, därför vet han att vad som finns framför ögat inte alltid riktigt är.

Tallen kostar på sig ett ögonkast mot forntingesterna och känner sig okynnigt nyfiken på artefakterna men vet sig bättre än att röra - "zonen ger och tar, men mestadels tar" som det hette. Han ser återigen ner i korridoren, om något vill ta tillbaka så skulle det vara bra att veta det innan. Forntingestarna skulle förhoppningsvis vara ofarliga... förhoppningsvis, men det är omöjligt att säkert veta.

Cecilia nickar mot tallen i svar på dennes fråga. Sedan fortsätter hon in djupare in i korridåren.

Berthold kontrollerar sitt gevär och försöker ignorera platsen de är på. Hela tiden anar han ett tryck, ett avtryck av känslorna hos de människor som en gång levt här.
Han tittar lite på ingången och funderar på om man kan blockera den. Trots allt verkar det som om någon var ute efter gruppen. Men han känner att han inte vet hur dörren spärras så han går vidare.

Fritz undersöker dräkten. Den är gjord i något fornstarkt smidigt material och är skapad för att täcka hela kroppen. Det är tydligen tänkt att man skall krypa i den och sedan dra igen den med någon form av stängingsmekanism. Ansiktet kan sedan täckas av ett genomskinligt ansiktsskydd. Fritz märker dock att fornmänniskorna måste varit större, dräkten är i vart fall betydligt större än honom.

Korridoren som leder rakt fram är nedsläckt och kolmörk. Det luktar av fukt och den som tittar närmare på glasdörren ser att det växer gröna alger på insidan av den. I övrigt hörs eller syns ingenting. Dörren öppnas lätt av den som tar det initiativet.

Kvack tittar på dräkterna och konstaterar att det inte finns någon näbbhjälm, således är de oanvändbara för honom.

Han tittar intresserat på algerna men fortsätter till dörren och öppnar den. Hans fjäderdräkt dryper fortfarande av vatten, men på den är platsen räknar han med att ändå inte bli torr.

Mästerkatten går vidare, hela tiden med sina känsliga öron på helspänn. Var har de egentligen hamnat? Kan man bo så här och vad är det som väntar.
Katten tar upp revolvern .44 som är så stor att hans tass precis når runt handtaget. Den kan komma väl till pass nu tänker han.

Tallen smyger ljudlöst efter människan djupare in, hela tiden spanandes med pistolen i ett fast tvåhandsgrepp. Tur att rejäla samtidsbrakare inte klickar tänker Tallen samtidigt som han försöker hålla jämna steg med Cecilia.

Berthold tömmer ut vattnet ur stövlarna innan han med en suck tar på dom igen. Han känner sig inte vidare uppåt här nere. Men svaret på varför automatskallen är så viktig finns där framme.