Hur i hela Möken hamnade jag här? Tanken snurrar runt gång på gång i huvudet. Instängd i en mörk dykarklocka, på väg ner mot botten av Vättaträsket, på väg ner till en uråldrig plåtkonstruktion där ingen vet vad som väntar.

Det är där han skall finnas, målet för er jakt: Spartacus Blanc!

Stanken från det sjuka vattnet är stundtals kväljande. Det enda som hörs är de andras andetag i kolmörkret.

Efter branden på Näckrosen hände allt så snabbt. Ert rum var genomsökt och ni inledde en klappjakt på förövaren. Ni genomförde snabbt improviserade förhör med alla ni stötte på, men ingen påstod sig veta något. Leffe, Lukas och Laban visste inget. Alaxander och Steve Stiv visste inget. Drogmakerskan Konstance Klot var väck som vanligt, nerdrogad. Journalisten Moro Karp visade sig dock snart vara försvunnen. Hade han haft något med detta att göra? Troligen...

I samma veva dök ytterligare en figur upp på Näckrosen, en muterad stenbock vid namn Shamus Pelk som också började fråga runt om Spartacus Blanc. Hon påstod sig ha meddelande till Spartacus från Taormina, något som i era öron naturligtvis lät befängt med tanke på att ni nyss träffat Taormina och hade i färskt minne allt som hänt. Snart hade hon snyftande erkänt att hon var tvingad dit. Tvingad dit av ingen mindre än den fruktade general Samael Kloo. Spartacus skulle dödas och om det fanns en robotskalle i närheten skulle den förstöras. Allt med löfte om ond bråd död för fröken Pelks skull om uppdraget inte fullföljdes till belåtenhet för Vita Kårens höga herre.

Roboten och dess skalle skall återigen visa sig vara föremål för farliga intressen och ni beslöt att hålla den än närmare er och under än bättre kontroll.

Ställda inför allt detta beslöt paret Klammer att berätta för er vad de visste. De kände naturligtvis Spartacus väl och visste var han höll till, i närheten av en av reptilstammarna ute i träsket i någon form av plåthistoria på träskets botten. Alaxander och Steve Stiv engagerades då de var i besittning av en dykarklocka.

Och nu är ni där ni är, sakta på väg ner mot träskets sjuka botten...

"Det är sannerligen mycket som har hänt" konstaterade automaten Johansson i sina tankar. Skallen var borta, men vad värre var Spartacus Blanc var i fara! Det var mycket troligt att vem det än var som hade skallen i sin ägo, troligtvis också var densamme. Hade general Kloo fått tag i den? Då var skallen troligen förstörd.
"Jag undrar varför skallen är så intressant" tänkte automaten högt, emedan de fortsatte ner i träskets vatten.

"Automater som ni brukar väl vara värda mycket med krediter?""
Svarade Cecilia på plåtburkens fråga. Hon var väldigt nervös över denna situation hon befinner sig i. tänk om det går hål på dykarklockan.

"Automater som är i någorlunda gott skick. Förstörda automatskallar får man inga krediter för, om man bortser från priset på fornskrot."

"Säkert en massa saker." Konstaterar Tallen medan han står och fingrar på sina gröna, barrliknande dreads. Han tänker ett slag och tillägger sen nästan muntert. "Tur att mutanter flyter, sett flera flyta runt på ytan, då behöver ni inte oroa oss för att inte komma upp igen."

Skallen är inte värd så mycket i sig. Det är kunskapen den innehåller som är viktig. Jag misstänker att i stort alla mäktiga individer skulle döda för att komma över den.
Nej! jag vet inte vilken kunskapen är. Bara att många är beredda att döda för att få den. Antagligen därför så många söker efter Spartacus Blanc eftersom han ska kunna finna kunskapen.

Berthold sjunker tillbaka i funderingar runt vad stammens shaman hade sagt honom före avresan.

Klonk!

Med en metallisk duns slår dykarklockan emot något hårt. Den kränger till något av smällen och vatten sipprar in underifrån, dock inte så mycket. Den som sträcker sig ner känner att ni slagit emot en tämligen stor metallkupol. Kan det vara boningen där Spartacus skall hålla till?

Dr Kvack, som för tillfället önskar att han fötts med fjäll i stället för fjädrar hoppar till en aning vid grundstötningen och vrålar plötsligt:

KUCKELI-KUCKELI-KUCKELI-KUUUU!!!

Allt ljud samlas och förstärks i klockan så efter någon sekund stelnar han till och sätter sig på sin färggranna rumpa, stänger ögonlocken och stoppar ut sin tunga genom näbben på vänstersidan.

"Herr doktor! Herr doktor!" Johansson försöker skaka liv i den avsvimmade tuppen.

Cecilia assisterar automaten i att försöka få liv i tuppen.

Berthold tar långsamt ut fingrarna ur öronen.

Jösses. Han verkar lite spänd.

Jaha, hur styr man den här saken? Eller måste vi simma?

Han ryser vid tanken att simma här nere i mörkret. Händerna får söka sig fram för att undersöka vad de hittat.
This message was last edited by the player at 12:09, Thu 22 Sept 2011.

"Spänd var ordet, men han reder sig nog, verkar mer avslappnad nu."

Tallen blänger lite snett på tuppen, inte egentligen för att han var vred på honom men att vara så här långt från solen gjorde honom smått frustrerad. Dessutom kom han just på ett problem; den stam han tillhört innan människorna kom och brände dem hade varit ett sjöflytande folk - lapat sol och sugit upp mineraler från det tjocka vattnet hade varit hela deras liv i mannaminne.

"Jag tror vi simmar, kan någon se efter en tung sten på bottnen så att jag inte flyter upp igen?"

"Jaha i plurret blir de"
Med dessa ord hoppar ceclia i vattnet. Hon tar ett djupt andetag och dyker sedan för att leta efter ingången till metallkupolen.

Kvack vaknar upp, halvt täckt av det dyiga vattnet efter att hans röda ben givit vika.

"AAAAAARGH!!"

Bekymrat tittar han på sin tidigare så ståtliga fjäderdräkt och inser att det kommer att krävas många timmars rengöring när han väl kommer till ytan igen.

Han är inte alls sugen på att försöka plaska sig ut från det relativa skyddet i klockan.

"Eh, jag tänkte bara få reda på lite hur det ser ut utanför, i vattnet."

I stället för att ta i så mycket som tidigare, undslipper han sig istället ett "Ping!"

Berthold tar en koll på sin utrustning så att bara det som verkligen tål en simtur tas med. Han avvaktar en kort stund för att se om Dr Kvack har något att tillägga innan han dyker ner i vattnet.

De som plaskar ner i vattnet kan undersöka kupolen. Metallytan är helt slät. Ni befinner er strax intill kupolens topp. Precis på toppen känner man ett rattliknande föremål med en diameter på ca en halvmeter.
This message was last edited by the GM at 17:03, Tue 27 Sept 2011.

Cecilia börjar ratta på ratten. Då hon känner att hon inte har mycket luft kvar.

Kvack bligar ut i träskvattnet med ett av sina stora ögon. Det borde ju vara lätt att öppna locket eftersom det här uppenbarligen är sättet man brukar ta sig ner till kupolen. Han tänker dock inte själv hoppa ner i vattnet förrän han är absolut tvungen till det. Om det var menat att tuppar skulle vara under vatten skulle han fötts med vattentäta fjädrar...

Nu har han kraftiga röda ben i stället...

"Kvackis, kan inte du fixa en sten så att jag inte flyter?"

Försöker Tallen igen, hoppandes på bättre tur denna gång. Dyka var inte hans grej.

"Eh, då måste jag ju gå ut i vattnet. Vi kollar med Not när hon kommer tillbaka"

Cecilia tar i allt vad hon har.
Den skall öppna på sig! Annars måste hon simma in i klcoakn igen för att få lite luft.

Berthold undrar stilla vad han kan göra. Styrka är ju inte hans sak. Men kanske han kan hjälpa? Han trevar sig snabbt fram och försöker hjälpa Cecilia.

Johansson som har varit mer bekymrad av hur den käre herr doktorn har klarat sig går ut i vattnet för att vara behjälplig. Kanske kan hans automatstyrka vara till nytta här?