Ahhh, Hindenburg! Aldrig kunde man tänka sig att dessa smutsiga gränder, dessa sotiga tegelfasader och det aldrig upphörande larmet kunde kännas så underbart när ni anländer sent om natten.

Den sena timmen gör inte staden livlös. Bara under den första stunden ni vistas i staden möter ni fler människor, mutanter och automater än under hela er tid i zonen. En viss känsla av paranoia infinner sig. Tittar de på er? Är de utsända mördare eller torpeder som bara väntar på bästa tillfälle att ge er en rejäl avhyvling? Inget händer dock. Ni inser att det faktiskt är fråga om vanliga hederliga arbetare på väg till manufakturerna och dagens slit, folk på väg hem från den vilda krogrundan, de vanliga uteliggarna och de utslagna etc. och ni kan obesvärat vandra fram på de kullerstensbelagda gatorna och genom de skuggiga gränderna mellan stadens stadiga tegelbyggnader.

Ganska så snabbt hittar ni ett ställe där ni kan pusta ut, ett halvskumt pensionat där man inte verkar ställa några frågor eller bry sig om vilka som vistas på rummen. Ni får några timmars välförtjänt vila och vaknar upp långt in på förmiddagen nästa dag. För första gången på länge kan ni få lite riktigt lagad mat, och även om den på det här stället inte håller den högsta klassen, smakar den ändå mycket bra.

Det finns dock saker och ting som tynger ert sinne. Ni har ännu inte pratat med Smilet, och vad kommer han att säga om att Tijuana är borta? Sedan är frågan hur ni skall lösa situationen med herr Linus Drakes inblandning i härvan. Skall ni ta tag i detta, eller lämnas detta till den olycksalige paddan som en gång drog igång härvan? Eller skall ni kanske inte lösa det hela alls, och gömma er under en sten alternativt fly Hindenburg?

Valen är som sagt många, dock svåra!

Jaeger har varit väldans nervös i staden, han hoppar till nästan var gång ett högt ljud hörs och då för mycket folk kommer nära prövar han att gömma sig lite grann mot en vägg. Så mycket folk e väldans intimiderande! Han sitter vid ett bord och pustar ut nu när gruppen har kommit inomhus och bort från de värsta folkmassorna.

"jisses amalia....eg trodde ishe det fanns sae maoe folk uberhaubt!"

Dr Kvack har varit en smula tystlåten sedan de kommit tillbaka till Hindenburg och han fortsätter på samma sätt. Många saker snurrar runt i tuppens huvud om vad framtiden har i beredskap.

"Jaha, vi måste få tag i Smilet i alla fall. Vi får väl hoppas att han inte sitter i en grop någonstans med en bomb under rumpan. Några förslag? Fritz kanske?"

Alla tvekar! Det verkar uppenbarligen som om det är ett beslut som inte är så enkelt. Men något måste till slut hända, inser ni.

Elina skrattar till lite stelt av Dr Kvacks kommentar om Smilet i en grop, sittande på en bomb, det har hon upplevt en gång för mycket redan. Det vore helt enkelt inte speciellt önskvärt nu i detta läge.

"Ja, vad säger ni pojkar? Skall vi försöka leta upp Smilet, eller har ni några andra förslag?"

Under tiden som gått, har ni äntligen fått tvätta av er smutsen, dammet och blodet efter zonvandringen, fått lagt om era sår och kan i alla fall påstå er se lite respektabla ut.

Jaeger tittar på de andra, han är väldans...överväldigad.

"erhm de finnes ju massor me massor me folk her...huer hittar man een? vet i nået ställe han alltid e på eller?"

Jaegers händer darrar lite medans han gjör sig en prilla och stirrar på folk som passerar utanför genom ett fönster

Fritz skiner upp på kommentaren från Jägaren.. det här är ju hemmaplan för katten o han verkar liksom alla i gruppen nöjd med att kommit helskinnade tillbaka.
"Javisst, känner jag Smilet rätt så borde det inte vara så svårt, det finns några hak jag känner till där vi kan börja leta. Om han inte är en alltför jagad man nu, eller nåja, padda.."
This message was last edited by the player at 00:13, Fri 03 Mar 2006.

"Jag vet ett flertal ställen den lilla bedragaren brukar hålla till på.. vi går ner till marknaden, finns några hålor där som vi kan börja med. Desutom så är det alltid mycket folk där, o har vi lite tur så kanske vi smälter in, vete katten vilka som är ute efter oss nu."
Ja, det verkar som att Fritz har koll på var vi med största sannolikhet kan finna paddan.
This message was last edited by the player at 14:17, Fri 03 Mar 2006.

"Tja, det är väl lika bra att ta gumsen vid hornen. Han visste ju hur man fick tag i Drake från början, när han nu tog honom till Tijuana..."

Dr Kvack putsar sina fjädrar igen, innan han tar på sig en hatt och är klar att gå.

"Sätt fart, katt. Låt oss få det överstökat..."

Jäger ställer sig upp och nickar mot katten, han verkar vara som en fisk i vattnet här...om man får säga det om katter...

Bra...ledsaga vägen...eller så

Det har hunnit bli tidig eftermiddag innan ni kommit i såpass form att ni är redo att ge er ut på stadens gator. Bazaren pågår ju fortfarande i staden, även om det nu är de sista dagarna och den veritabla feststämning och yra som pågick i staden när ni lämnade den har mattats av betydligt.

Ni uppsöker marknadsdistriktet under Fritz ledning. Det är dock mycket folk i rörelse på stadens gator, restauranger och krogar och det känns tämligen säkert att röra sig i vimlet, även om de av er som är från staden hoppar till så fort ni ser ett bekant ansikte, vem vet i dagsläget om det är en vän eller fiende? Hur som helst verkar ingen ta någon större notis om er.

Fritz kan lägga ut lite diskreta förfrågningar bland halvskumma figurer, druckna påkerspelare och andra tänkbara bekanta till paddan. Förfrågningara möts dock mest av huvudskakningar och kommentarer som " Smilet? Nej, det var nog någon vecka sedan jag såg honom senast." En och annan verkar också ha ett och annat att säga paddan. "Hittar ni honom så säg till honom att komma hit! Han är fortfarande skyldig mig några sköna krediter sedan vårt förra påkerparti."

Till sist springer ni dock på gamle Bertram i ett hörn på Bunkern där den här olycksaliga historien tog sin början för en tid sedan. Bertram är en muterad skata märkt av gatans och krogens hårda liv, därtill missförstådd tokjospoet och gammal bekant till Smilet.

"Ja det sista jag hörde var att han hade stuckit hem till sin onkel Eulfid igen. Var visst någon affär som gått i stöpet igen."

Jäger går runt som någon som har tittat för djupt i tokjos buteljen, stirrandes på alla fantastiska och mer läskiga än man kunde tro syner. Han försöker inte ens att ta bort skylten som säger "turist" som hänger över honom. Ifall folk kommer för nära rycker han till och i början drar han nästan upp geväret, men efter ett tag går han bara ur vägen för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt.

När de andra frågar runt låter han dem hållas, han känner sig fortfarande gansak mycket som en outsider, han har ju inte egentligen fattat varför de nu vill hitta den hära paddan, då de inte har horan med sig längre kommer de ju inte att kunna vänta mycket betalning ...

"Eufid!"
Utbrister katten, såklart han är där, det var Fritz sista utväg om dom inte hade funnit honom här i gränderna.
Han tackar, skakar tass med skatan o säger något i stil med att dom måste ordna ett påkerparti tillsammans igen men att han är i ett brådskande ärende just nu.

Han vänder sig till sina vid det här laget insyltade kumpaner.
"Eufid Piaff har sitt tillhåll på en av öarna, Krusakobben, låt oss ge oss av meddetsamma. Vi behöver ta oss ner till hamnen igen o hitta en båt som kan ta oss dit. Men var på er vakt, något säger mig att vi har ögon efter oss."

Efter att Fritz fått upplysningen om att Smilet skulle ha stuckit hem till onkel Eufild, får ni helt plötsligt ett mål i sikte. Ni tar er med vana steg ner mot hamnen, åtminstone de av er som kommer från Hindenburg. Den ende nykomlingen, Jäger, följer storögt, fascinerat och kanske lite överväldigad eller skräckslagen med.

Färden leder som sagt ner i hamnen, där livet pågår som vanligt. Hamnarbetare, sjömän och diverse halvskumt folk rör sig fram och tillbaka mellan båtar, bodar osv.

Ni letar er snabbt fram till en av de båtar som kan frakta er över till öarna ute i östaden, där ni kan återfinna Krusakobben och Eufild Piaffs bostad.

Johansson granskar kritiskt sina kläder. Han har varit utan anställning en längre tid nu. Han är inte bekymrad över att han inte har något sparkapital, utan mer för att en betjänt av hans duglighet borde kunna klä sig något bättre. Det är svårt att övertyga någon att du är programmerad för de flesta hushållsgöromål och är i full förmåga utrustad med det intellekt som behövs för att lära sig nya sysslor.

Roboten tittar sig omkring. Han börjar känna en viss desperation. Johansson vet att hans kunskaper i den gamla tidens språk skulle kunna ge honom en aktad position som uttydare av brev, böcker och dammsugarmanualer, men han är programmerad med en viss yrkesstolthet. Han har ingenting mot att tyda skrifter från den Äldre Tiden, men han tänker inte nasa ut sina färdigheter till högst bjudande. Nej, Johansson kräver ett ordentligt kontrakt och en anställning hos en familj av börd.

"Nej" tänker han. "Tiderna har förändrats. Jag kommer inte ihåg mycket från de gamla goda dagarna, men det gäller för en bra butler att vara anpassningsbar. Jag måste sänka mina krav. Men en ordentlig herre och ett ordentligt avtal det ska jag ha!"

Johansson tar ett beslut där på kajen. Han ska vidga sina vyer, sänka sina krav och han ska hitta en arbetsgivare, helst innan nästa serviceperiod. Med raska steg och hopp om framtiden i sin centralprocessor vandrar han längs kajen. Var kan man månne hitta en potentiell arbetsgivare här? Han ser människor och mutanter, men ingen verkar lovande för hans syndioder. Vänta vad är det här?

"En i sanning brokig skara" tänker automaten. Han ser en självsäker katt, en mutant som verkar vara ovan vid en köping av Hindenburgs storlek, en kvinna, en mus och en hare anförda av något slags hönsfågel, en tupp tror han.
"Vid min ära, en sannerligen märklig konstellation" säger automaten med beteckningen Johansson och utan att egentligen förstå varför stegar han fram till tuppen och presenterar sig.
"Mitt namn är Johansson. Jag söker anställning. Ni kommer att inse att jag är en butler av högsta kvalitét. Jag måste säga att er tuppkam är väldigt ståtlig. Så vad sägs om en lön av en kronkredit i månaden?" Johansson önskar att han fortfarande hade ett ansikte av plastics så att han kunde le förtroendeingivande.

Så där ja! Här har vi Zekes reinkarnation!

Jaeger som spanat efter diverse vildsinta kritter, mestadels bybor, rycker till när roboten dyker up, han tittar mystifikt på varelsen då robotar inte direkt är något Jäger sett mycket av...

en undraer hvis det finns andar i de mojaengerna....hmmmm

han stirrar på varelsens huvud för att försöka se om han kan se något tecken på andlig närvaro. Han har merkt att folk i allmenhet ignorerar honom så han gör inte några försök till att communicera.

ooc: välkiommen tebaks i en mindre lurvig jacka :)

Johansson fortsätter sitter lite desperata saluförartal:
"Jag putsar stövlar, stryker, tvättar och gör alla de andra små sakerna som gör livet enkelt för herrskapet. Jag behöver bara en timmes vila om dagen och vill gärna ha en ledig dag i veckan, men det är förhandlingsbart!" säger Johansson glättigt och ångrar redan den sista bisatsen. Han håller på att tappa sina principer. Hans kretsar skriker:

"Måste ha anställning... NU!!!"

Johansson saknar återigen sitt gamla plasticsansikte. Han brukade inte le ofta när han hade det, det hade varit ovärdigt, men han är mycket desperat.
"Tyvärr lagar jag inte mat. Jag saknar de nödvändiga uppgraderingar som behövs för att göra en närande och smakrik måltid. Jag kan visserligen följa recept, men jag kan inte avgöra om tillrättningen blir välsmakande. Jag hoppas kunna åtgärda den bristen någon gång, men bra automatdoktorer är svåra att hitta här i Gryningsvärlden."

Fritz hajar till på det märkliga sättet automaten talar på. Det är ett konstigt folk dom där automaterna tänker han. Kan dom inte bara slappna av lite o vara som folk, jag blir nervös av deras intensiva sätt o stela snack, deras ordval känns så.. ja rostigt.. Anställning, ja varför inte.. om inte annat så kan han ju vara deras "levande" sköld om det hettar till igen. En plåtnicklas mer eller mindre saknar ingen. Men katten säger ingenting utan väntar på tuppens reaktion på tilltalet.

Ni rör er framåt genom hamnområdet. Den nyanlände automaten hänger er helt enkelt i hasorna och håller sitt anförande om det kloka i att anlita honom och hans tjänster.

Ni hittar snabbt en taxibåt anförd av en skabbig sjöman. Den tämligen fetlagde hundherren grinar ett tandlöst leende och säger att visst kan han föra er till Krusakobben, billigt dessutom. "Det kostar er inte mer än fem jyckar, hehe."

Jaeger tittar på maskin mannen, och sen till Fritz

"err, va e de fö nåe som di alla vill ha, juckar å kon juckar ..?"

han e mer en måttligt konfunderad av det konstiga beteendet av alla runtikiring staden, och tittar till Fritz som någon som vet vart de ska och e bekant med stan.

Dr Kvack följer efter Fritz i hans sökande och blir minst sagt överraskad när de blir upphunna av en livs levande automat!

De hade ju varit så länge i Musközonen utan att möta någon automat, så står det nu en mitt framför ögonen!

Han gör ett försök att tilltala automaten, men när den börjar berömma den röda tuppkammen låter han bli och låter sig i stället överösas av det beröm som automaten uttalar.

"Klart Du kan få både en och två krediter, men har Du inte någon människa att gå till?"

Kvack har inte träffat någon automat utan herre, så han blir förvånad av den här automatens beteende.

När sedan hundkaptenen vill ha betalt för att åka över verkar det först som om Kvack tänker ta strid om priserna. Han bestämmer sig dock för att helt enkelt slänga upp de mynt han behöver, och stiga upp på fartyget.